Utdrag ur Henry David Thoreaus dagböcker

                         

                           200-årsdagen av Henry David Thoreaus födelse får fin uppmärksamhet också här i Sverige. Författaren och översättaren Peter Handberg har tagit sig an hans dagböcker. Det urval som utges i oktober heter Dagboksanteckningar. Ur det är nedanstående dagboksanteckningar hämtat. Det är en ovanligt lång bloggpost men den kommer att ligga ute länge och den kommer att återpubliceras i oktober i samband med bokens utgivning. Samtidigt utges Peter Handbergs essä om Thoreau. Den heter Jag vill leva på djupet. Peter Handberg har tidigare översatt den senaste svenska utgåvan av Thoreau-klassikern Walden.

                           22 nov. 1839 Linné på väg till Lappland besiktigar sin ”kam”, ”extraskjorta”, ”byxor” och ”myggnät” med samma välbehag som Napoleon skulle besiktiga ett artilleriregemente redo att sättas in i det ryska fälttåget. Hans öga ska ta in fisk, blommor, fågel och fyrfotade och tvåfotade djur. Denne mans stillsamma tapperhet är beundransvärd. Också dessa fakta är till och med av nytt intresse för honom.

                           21 mars 1840 Jag är friare än hela världen; inget klagomål sträcker sig jorden runt. Jag kan avlägsna mig från den allmänna opinionen, från regeringen, från religionen, från utbildning och samhälle.

                           22 mars 1840 Medan jag värmer mig i solen vid stränderna till Walden Pond, i denna värme och detta prassel, är jag fritagen från alla förpliktelser till det förflutna. Nationernas råd kan räkna sina röster; ljudet från klapperstenarna upphäver dem.

                           16 juni 1840  Skulle det inte vara en lyx att stå upp till hakan i något ensligt kärr under en hel sommardag och känna doften av pors och blåbärsris, vyssjad av knottens och myggornas sång? En dag i sällskap av de grekiska vise männen, sådana som beskrivs i Xenofons Symposium, kan inte jämföras med tranbärstuvans torra sinnelag och mossbäddens attiska salt. Säg tolv timmars genial och förtrolig konversation med leopardgrodan. Solen går upp bakom al och skogskornell och stiger spänstigt till sin tre händer breda meridian, och går till sist ned för att vila bakom någon kal, västlig kulle. Att höra myggornas sång från tusen gröna kapell och hur rördrommen börjar dundra från sitt dolda fort likt en kanon vid dagens slut! Det kan sannerligen vara lika givande att ligga i blöt i ett träsk en hel dag som att gå torrskodd på torra land. Kyla och fukt, – är de inte lika rika erfarenheter som värme och torka?

Är inte skugga lika bra som solsken, natt som dag? Varför alltid vara örn och trast, aldrig uggla och nattskärra?

Jag tycker om att betrakta landskapet genom botten på ett dricksglas, det kläs i ett sådant milt och stilla ljus, och ladorna och stängslen rutar in det och delar upp det med en ny regelbundenhet. De kuperade och ojämna fälten sträcker ut sig lika släta som gräsmattor mot horisonten. Molnen framhävs sublimt och pittoreskt, den ljusblåa himlen är en fin kontrast till deras duniga vithet. Det är ett draperi som passar att hänga över Persien. Smedjan, som vilar i detta grekiska ljus, förtjänar att stå vid sidan av Parthenon. Potatis- och sädesfälten är sådana trädgårdar som är planterade till prydnad.

Om jag tänkte skriva om värdet i farmarens liv skulle jag betrakta hans farm och grödor genom botten på ett dricksglas. Alla människans sysslor förädlas på detta sätt.

Också våra ögon är konvexa linser, men vi lär oss inte med ögonen; de introducerar oss och vi lär efter genom att konversera med tingen.

                           29 juni 1840  Av alla fenomen är min egen ras den mest mystiska och omöjliga att upptäcka. Hur många år har jag inte strävat efter att möta någon, till och med på vanligt manligt område, utan att lyckas.

                          26 april 1841  Hos Emersons. Det förtjusande med indianen är att han är fri och otvungen i naturen, han är hemma där och inte hennes gäst och han bär henne lätt och graciöst. Men den civiliserade människan har antagit husets vanor. Hennes hus är ett fängelse i vilket hon finner sig själv betryckt och inspärrad, inte skyddad och värnad. Hon går som om hon bar upp taket; armarna håller hon som om väggarna skulle störta in och krossa henne, och hennes fötter minns källaren därunder. Hennes muskler är aldrig avslappnade. Det är sällsynt att hon övervinner huset, och att hon lär sig att sitta som hemma i det, och att tak och golv och väggar bär upp sig själva, som himlen och träden och jorden.

Det är en stor konst att ströva omkring.

                          15 dec. 1841 En mild sommarsol lyser över skog och flod. Jorden är lika vacker denna morgon som gudarnas Valhall. Vår själ går aldrig bortom naturen. Det finns en outsäglig lycka i skogarna. Deras munterhet är bara lätt tillbakahållen. På vintern, när det bara finns ett enda grönt löv flera meter från nästa, vilken värme de utstrålar! De är inte grova utan ömsinta, till och med i den strängaste kyla. Deras nakenhet är deras försvar. Åsynen av dem, att lyssna till dem är elixir för min själ. De äger gudomlig hälsa. Gud är inte mer hälsosam. Varje ljud är upplivande och laddat med samma mystiska tillförsikt, från de knakande grenarna i januari till den susande vinden i juli. …

                           24 sept. Staten Island.[1] Poeten är den som har tillräckligt med fett likt björnen eller murmeldjuret för att suga på tassarna under vintern. Han ligger i ide i världen tills våren kommer. Han upptecknar en stund av äkta liv. Vem kan besöka dessa städer och säga att det finns något liv i dem? Jag gick genom New York igår och träffade inte på en enda verklig och levande person.[2] Jag älskar att tänka på hasselmusen och alla djur som går i ide och har ett sådant överflöd av liv medan människan tynar bort, insvept i tjocka lager av liv som vintern inte kommer åt. När jag vandrar över de snöiga slätterna älskar jag att tänka på de där lyckliga drömmarna som ligger under torven. Poeten är en sorts hasselmus, tidigt på hösten beger han sig till sina vinterkvarter tills solen kommer fram igen. Men de flesta människor lever ett liv i svält, likt hökar som är så illa tvungna att vara igång hela tiden, men ändå bara fångar en sparv då eller då.

                           aug. 1845  För tjugotre år sedan, när jag var fem år gammal, kom jag från Boston hit till den här sjön,[3] långt ute på landet – som då bara var ett annat namn för den vida världen – en av de mest forntida scener inristad på minnets tavlor, min världs orientaliska, asiatiska dalgång där så många folkslag och uppfinningar framträtt. Denna skogsmarksvision fanns länge i mina drömmar. Denna ljuva ensamhet som min själ så tidigt tycktes kräva för att jag skulle kunna bjuda in den strida strömmen av gäster, och denna talande tystnad så att mina öron kan urskilja de meningsfulla ljuden. På ett eller annat sätt gav det en förkärlek för detta undangömda ställe bland tallarna där solsken och skuggor nästan var de enda invånare som varierade scenen, till skillnad från den tumultartade och omväxlande staden, som om själen här hittat hem till sin barnkammare.

                           23 dec. 1845  Det finns en djurens civilisation likaväl som människornas. Räven är skogens hund. Jag hör en räv skälla ryckigt, vilt, demoniskt i nattens mörker, den uttrycker sig, kämpar med sin ängslan, eftersträvar att helt och hållet vara en hund så att han obetänksamt kan springa på gatan för att kämpa för ljuset. Han är bara en klenmodig man inför pygméer; en ofullkomlig, grävande man. Han har kommit fram alldeles intill mitt fönster, attraherad av ljuset, och skäller en rävaktig förbannelse över mig, sedan drar han sig tillbaka.

                           22 februari 1846 Lilla Jösse Hare satt utanför min stugkvist idag, tre steg bort, först darrande av rädsla, men likväl ovillig att röra sig ur fläcken; en pytteliten stackare, len och benig, med raggiga öron och spetsig nos, minimal svans och smala tassar. Den såg ut som om naturen inte längre frambringade några ädlare raser, som om jorden sjöng på sista versen. Har naturen, också, blivit sjuklig till sist? Jag tog två steg framåt och vips så skuttade han iväg med spänstiga steg över skaren och in i buskarna, en skogens fria varelse, fortfarande vild och snabb; och sådan var alltså hans natur, och hans rörelse vittnade om kraftfullhet och värdighet. Hans stora ögon såg först unga och sjukliga ut, nästan vattusiktiga och ohälsosamma. Men när den skuttade iväg, viltet, sträckte den elegant ut kroppen och lemmarna och hade snart lagt skogen mellan sig själv och mig.

                           Juni 1846 I min korta erfarenhet av mänskligt liv har jag lagt märke till att de yttre hinder som stod i vägen för mig inte var levande människor utan döda institutioner.

När jag har hängett mig åt en poets dröm om ett jordiskt paradis har jag inte förutsett att en kosack eller chipewyan skulle störa det utan att någon monster-institution skulle svälja det.

Jag älskar mänskligheten. Jag hatar deras förfäders institutioner.

Det är besynnerligt att inte djävulen själv har varit i vägen för mig utan dessa spindelnät som traditionen säger ursprungligen blev spunna för att hindra de onda makterna.

Om jag inte vill slåss – om jag inte vill be – om jag inte vill bli beskattad – kommer min granne alltjämt att tolerera mig och i vissa fall till och med att stötta mig, men aldrig staten.

Det har förmodligen aldrig begåtts större brott sedan tidernas begynnelse än i det nuvarande mexikanska kriget.

[Ogillar]: Inte tjuvar & stråtrövare utan konstaplar & domare – inte syndare utan präster – inte ignoranta utan pedanter & pedagoger – inte främmande fiender utan stående arméer – inte pirater utan krigets män. Inte fri illvilja utan organiserad godhet.

                           1849 Hur nära det goda är inte det som är vilt. Där finns naturens märg, hennes gudomliga vatten, det är vinet jag älskar. En mans hälsa kräver lika många tunnland av ängsmark som hans farm behöver gödsellass. De är oumbärliga både för mig och för majsen. Där finns den enda fasta födan.[4] Vi tynar bort och svälter och mister vår själ på sällskapslivets tunna havresoppa.

En stad räddas inte av någon rättfärdig människa som bor i den, utan av de skogar och träsk som omger den.

                           8 jan. 1852 När jag läste högt ur ett manuskript för fru Emerson på kvällen och använde ordet ”gud” på ett ställe, i en möjligen rent hednisk betydelse, frågade hon hastigt med en ton av högtidlig oro, ”Är gud stavat med liten bokstav?” Lyckligtvis så var det så. (Jag hade använt ordet ”gud” utan något högtidligt tonfall eller samband.) Så jag fortsatte att läsa som om ingenting hade hänt.

                           31 jan. 1852 Emerson är alltför upphöjd för mig. Han tillhör adelsståndet och bär dess kappa och har dess uppträdande; han tycker om Platon, inte Sokrates, delvis därför att den senares liv och kompanjoner var alltför oansenliga. Jag är ofrälse. För mig finns det något djävulskt i maner. Det bästa maneret är avsaknaden av maner. Jag skulle uppskatta Emersons lovord, som alltid är så omdömesgilla, om det inte fanns en tillsats av beskyddarskap och följaktligen också av smicker i dem. I den aspekten är han precis som [utsuddat]; de smickrar dig, men sig själva mer. Beröm ska uttalas lika enkelt och naturligt som en blomma avger sin doft.

Istället för att vara blommornas poesi är botaniken dess prosa. Men detta är inte menat som en nedvärdering av Linnés beundransvärda nomenklatur av vilken mycket självt är poesi.

                         29 juni 1852 Jag tror inte det finns någonting, inte ens brottslighet, som står i sådan motsats till poesin, till filosofin, ja till självaste livet som denna ständiga business. Den är själva livets negation.

                         28 dec. 1852 Det är visst mödan värt att använda den visdom man äger till hur man ska leva sitt liv. Jag har märkt att jag ofta är klok vad gäller små saker, men dåraktig när det kommer till de stora. För att jag ska kunna uträtta något bra är hela mitt liv enkelt. En bred tidsmarginal är lika vackert i en människas liv som i en bok. Hastverk är lastverk gäller lika mycket i livet som i hushållet. Håll tiden, giv akt på universums timmar, inte tågtidtabellen.

                           8 okt. 1856 När jag gick genom kärret vid Lee Farm, ett sextiotal eller ytterligare några meter från floden, hittade jag en stor lådfälla som var stängd. Jag öppnade den och fann kvarlevorna av en grå kanin, – skinn, ben och mull, – tätt intill ett av hörnen. Det luktade knappt något, som lika mycket grönsaksjord, den måste ha varit död i några år. Ingen av delarna till fällan fanns kvar, bara själva lådan med ett lock som nätt och jämnt gick att öppna på två rostiga spikar; pinnen som höll betet, snöret etc. etc., allt var borta. Lådan såg ut som om den hade flutit bort i upprätt position av en vårflod. Den hade förvandlats till en kanins levande grav. Han hade långsamt svultit ihjäl i lådan. Vilken tragedi som utspelade sig i en låda i ett av våra tysta kärr! Pälsjägaren hade mist sin fälla, kaninen sitt liv. Lådan hade inte blivit gnagd på. Efter dagar och nätter av jämmer och kamp som hördes bara några få meter längre bort i kärret, efter tilltagande svaghet och utmärgling och delirium, drar kaninen sitt sista andetag. Det sägs att om en grav öppnas kan man se på den förvridna kroppen att den begravdes levande. Det här var ett sådant fall. Låt pojken ute på pälsjakt drömma om den döda kaninen på sin ark när den seglade iväg likt ett litet bönehus med sin grova spira, långsamt, med en ståtlig och högtidlig rörelse, långt långt bort bland alarna.

---

[1] Th. begav sig till Staten Island, New York den 6 maj för att arbeta som informator åt           sönerna till Emersons bror William. Hemlängtan förkortade dock vistelsen till ett halvår. Till sin mor Cynthia skrev han: ”Jag tror att jag skulle vara nöjd att sitta vid bakdörren under poppeln i Concord hädanefter och för alltid.”

[2] Till Emerson skrev han samtidigt: ”Det är tusen gånger värre än vad jag kunde föreställa mig. … Det kommer bli något att hata; det är den fördel staden kommer att ha för mig … Grisarna på gatan är den mest respektabla delen av befolkningen.”

                     

[3] Walden Pond.

                        

[4] Jfr. Hebreerbrevet 5: 12–14.