 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det står bänkar där inne i
parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder
trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. Astrid satt där
en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt
mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar. Visste att
Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den där sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att
rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore
hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som
hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan
tystnade också de. Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare
för nitton år sedan och återvände ett par gånger, liksom vid ett alldeles kort besök för fem år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt
drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna
längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap? Hade den religiösa
undertoner? Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade,
försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga
nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten
brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.
 |
| En av bänkarna, 2006. Foto: Astrid Nydahl |
Även jag kan känna en dragning till kväkarna. Till tystnaden, enkelheten och sanningen inom oss själva - ej pålagd utifrån. Finns det något mer otidsenligt än kväkarnas livshållning? Otidsenligt naturligtvis i ordets bästa bemärkelse.
SvaraRadera