 |
| Bland främlingar i främmande stad. Foto: Astrid Nydahl |
I kapitlet Den ensamma
fotgängaren och staden (i Wanderlust) skriver Rebecca Solnit:
I staden är man ensam därför att omvärlden består av främlingar, och att vara en främling omgiven av främlingar, att vandra omkring under tystnad med sina hemligheter och fantisera om hemligheterna hos dem man möter, är en av de mest fullkomliga njutningar som finns.
Den iakttagelsen är lätt att
känna igen sig i. Det är just ”främling omgiven av främlingar” man blir om man
sätter sig på torgets utomhuscafé. Därifrån betraktar man det mänskliga livet
särskilt bra. Det gör man för övrigt också när man planlöst går utmed stadens
trottoarer eller gågator. Bäst fungerar det förstås i en främmande storstad. I
den egna staden är det som om effekten upplöses och försvinner i takt med att
man hälsar på bekanta.
Solnit skriver:
I små doser hör vemod, främlingskap och introspektion till livets mest utsökta njutningar.
Just det vet varje
ensamresenär. Vemodet blir det naturliga grundackordet, ur vilket allt resan erbjuder
sipprar.
Hej Thomas, skriver privat och på Facebook så det osar om det, medan jag som idag parallelläser din blogg. Ca åtminstone varannan vecka.
SvaraRaderaDärav associativa länkar. David Goodhart var för över tio år sen en av dessa röster på vänsterkanten och i mitten, som jag som anglofil gammal-moderat (numera SD-väljare) fann bra trots hans ideologiska bagage. Jag skrev om och spred denna artikel på Sourze.se, etc. Frustrationen av att sammanlagt sagt länge sen vad Tino Sanandaji och andra nu hyllas för! Ingen är profet etc.
https://www.theguardian.com/politics/2004/feb/24/race.eu