söndag 14 maj 2017

Att exploatera det mänskliga

Backsippor på Landön. Åhus hamn i bakgrunden. Foto: Astrid Nydahl

I Dagens Nyheter skrev Nathan Shachar:

Kulturrevolutionen var ingen revolution. Den kallades så av pr-skäl, men den var ett överfall; en totalitär stats överfall på oskyldiga diktare, vetenskapsmän, lärare, konstnärer och musiker. Dessa ”eliter” – vi har anammat skällsordet – hade avlägsnat sig från ”folket” – en annan bekväm abstraktion.Att vara violinist eller historiker i Maos Kina blev över en natt som att vara jude i Hitlers Tyskland. De drabbade placerades utanför all gemenskap och bortom allt förbarmande, med ett pris på sina huvuden. Runt en miljon mördades. Långt fler skickades till slavarbete efter att ha pryglats och bespottats av skränande, fanatiserade tonåringar. Arkiv förstördes under jubel. Pianon blev till ved. Museer och tempel länsades för rituella brasor och historiens största porslinskrossning.
Min tanke denna söndag är att vi, mitt i den pågående stormen från totalitära idéer och slutna tankesystem måste minnas detta. Varför det? Därför att romantiken kring de kinesiska, sovjetiska, östeuropeiska och andra förverkligade "socialismerna" hindrar varje form av framtida frihet. Det som krävs är fria människor, människor som såväl tänker som handlar utifrån fria val. Några kulturrevolutioner som den kinesiska behöver vi inte. Lärare, intellektuella och andra blir redan tillräckligt illa behandlade i det samhälle vi kan beskriva som ett sluttande plan ner i obildningens och huliganismens era. Vi behöver inte heller den popkultur som gjort såväl Che som Mao till klädessmycken, tryckta på t-tröjor, kepsar och annat. Den unga kinesiska generationen vet förmodligen lika lite om vad som hände i deras land, som våra egna barn och barnbarn, som aningslöst pyntar sig med dem i tron att de är "vänster" och "framåt". 



***

Att individen skulle förintas är, säger Adorno, en alltför optimistisk tanke. ”Mitt ibland dagens standardiserade och administrerade människoenheter ruttnar individen vidare.” Den ruttnar alltså inte bort, utan tycks i all oändlighet fortsätta att närvara, ruttnande, men alltid här. Jag funderar mycket på vad som leder Adorno, att i Minima Moralia – med underrubriken ”Reflexioner ur det stympade livet” – dra dessa slutsatser. 

Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”.

Backsippor på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Adorno lever i USA när han skriver detta. Han ser människorna där som ”importerade individualiteter” men som i ett konstlat samhälle upphört att vara just individer och därför ses som ”colorful personality”. 

I ”den kommersiella kylan” kan dessa människor fungera som ”hjärtevärmare”, men de befinner sig naturligtvis lika långt från de genuint mänskliga relationerna som själva konsumtionstänkandets ideala individer, de som ständigt, utan att det föreligger några behov, lånar sig fram i livet och byter bil och gräsklippare för att vara med på tävlingsbanan. 

Vi som inte har körkort (men gärna är passagerare när färden går till kusten eller skogen) kan naturligtvis aldrig ens komma in på denna arena, och det som håller oss utanför är också det som gör oss ödmjuka, och aldrig tvingar oss in i den gnällkultur där ”de högljuddaste protester” egentligen bara är ett uttryck för den missnöjde konsumentens livsstrategi och en ”anpassning från ett underläge”. I det tror jag att Adorno fann individens förruttnelse.



7 kommentarer:

  1. Som barn kände jag en missionär som missionerade i Kina. Han träffade Mao och det blev magiskt när han fick trycka den store ledarens hand. Missionären insåg att fattigdom var värre än själens tillstånd. Han blev förvirrad. Han följe Mao ett tag men kallades sedan hem för nu gjorde han inte det han skulle, predikade. Han var beläst och kunde hyggligt kinesiska. Han återvände hem, återhämtade sig aldrig från sin tros dilemma. Han hängde sig i vedboden hemma till sist.
    Det måste ha varit under låt hundra blommor blomma. Vi träffade honom efter hemkomsten och jag har än en liten kopp (dock japansk) jag fick av honom. Han sov på en madrass hos oss i vårt enkla hem när han reste till min hemstad berättade om Kina och missionen för en stor åhörarskara.
    Missionen glömde honom så fort det gick efter självmordet. Men hans son blev missionär i Afrika.

    SvaraRadera
  2. Hej Thomas,

    "Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”."

    Har Salvador Sobral korsat din horisont? I dessa tider av uppblåsta lögner, vem kunde tro att Eurovision Song Contest skulle presentera oss med raka motsatsen till det du beskriver ovan. Till och med själva festivallåten är värd att lyssna på. Men den här är det finaste jag hittills har hittat med honom:
    https://www.youtube.com/watch?v=8Nglpp3QSiI&index=3&list=RDZj4xjTvC5SU


    SvaraRadera
  3. Anna, helt överens, sången du länkar till är ett vackert balladstycke, och hans röst är ju väldigt lik flera av de fadosångare som nått framgång de senaste femton åren. Fast jag kan ju inte låta bli att fråga: vad hade han i schlagerspeklet att göra, denna fördummande och eländiga uppvisning i samtidens rännstenskultur.
    Ändå är jag tacksam ha lyssnat. Hans vinnande sång hörde jag igår. Ska botanisera mer!

    SvaraRadera
  4. Hej Elina,

    tack för din missionärsberättelse, sådana människor fanns också i min släkt och jag har kvar några vackra afrikanska träminityrer som fördes hem till Malmö. Min mormor försvarade alltid mitt fula Mao-märke med att till pappa - som var upprörd över att jag bar det - säga ungefär "Men Mao gjorde mycket gott för folket", det tror jag inte hon skulle sagt med den kunskap vi har idag.

    SvaraRadera
  5. "Fast jag kan ju inte låta bli att fråga: vad hade han i schlagerspeklet att göra, denna fördummande och eländiga uppvisning i samtidens rännstenskultur."

    är ju en helt rimlig fråga. Men det gav han blanka fasen i. Och är det ändå inte ganska underbart hur folk faktiskt reagerade i den där rännstenen när det föll riktig musik på dem?!

    Och så fick Peps Sydsvenskans kulturpris, och Nisse Hellberg Piratenpriset igår. Mitt musikaliska hjärta svämmar över!!

    SvaraRadera
  6. Helt överens Anna! Reaktionen på hans sång kan, positivt tolkad, tyda på att människor är trötta på schlagereländet. Men det tvivlar jag innerst inne på, då det återkommer, år efter år, och fördummar nya generationer så att de till slut tror att detta är "musik". Men jag viftar gärna med Portugals fana just i och med detta.

    Peps har jag älskat sedan jag var tonåring. Sweet Mary Jane köpte jag medan jag ännu bodde hemma, på Lorensborg. Och jag har förstås sett honom många gånger. Han är en i högsta grad värdig mottagare. Astrid var skolkamrat med honom. Hon kommer ju från Häglinge. Hellbergs samband med Piraten har jag svårt att se. Hade priset delats ut till berättare/diktare/författare som "verkar i Piratens anda" hade jag tyckt att det räckt. Men i och med tidigare priset till Thilo och Pålsson slog man in på den här vägen.

    Själv har jag i princip slutat lyssna på musik. Mina överfulla hyllor samlar damm. Jag prisar tystnaden högre än något annat. Möjligen med undantag som det du visade mig idag, tack för det!

    SvaraRadera
  7. Om Salvador Sobral: Jag tror aldrig att det var hans avsikt att tävla i Eurovision. Han hade visserligen varit finalist i Idol som nittonåring, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Han släppte sin första skiva i slutet av 2016 och har en turné inplanerad med den musiken, jazz och bossanova. Men så bestämde statstelevisionen sig för att rycka upp melodifestivalen, och bjöd in ett antal kompetenta låtskrivare att tävla, däribland Luísa Sobral, som rekryterade sin bror att sjunga. Och resten är ju nu historia.

    Om Peps: han är ju ett stillsamt geni! Väldigt fin artikel om honom på sydsvenskan.se apropå priset.

    Om Nisse Hellberg: Jag gillar ju både Nisse Hellberg och Piraten väldigt mycket så att den ene skulle få priset till den andres minne gjorde mig naturligtvis automatiskt glad! Men när jag tänker på det så tycker jag nog att det ligger mycket i det. Nisse Hellberg är en sådan låtskrivare som ofta berättar historier. Men framförallt har de gemensamt att vid en första anblick verkar deras verk burleska, men skrapar man på ytan så hittar man både djup och finstämdhet.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.