Att exploatera det mänskliga

Backsippor på Landön. Åhus hamn i bakgrunden. Foto: Astrid Nydahl

I Dagens Nyheter skrev Nathan Shachar:

Kulturrevolutionen var ingen revolution. Den kallades så av pr-skäl, men den var ett överfall; en totalitär stats överfall på oskyldiga diktare, vetenskapsmän, lärare, konstnärer och musiker. Dessa ”eliter” – vi har anammat skällsordet – hade avlägsnat sig från ”folket” – en annan bekväm abstraktion.Att vara violinist eller historiker i Maos Kina blev över en natt som att vara jude i Hitlers Tyskland. De drabbade placerades utanför all gemenskap och bortom allt förbarmande, med ett pris på sina huvuden. Runt en miljon mördades. Långt fler skickades till slavarbete efter att ha pryglats och bespottats av skränande, fanatiserade tonåringar. Arkiv förstördes under jubel. Pianon blev till ved. Museer och tempel länsades för rituella brasor och historiens största porslinskrossning.

Min tanke denna söndag är att vi, mitt i den pågående stormen från totalitära idéer och slutna tankesystem måste minnas detta. Varför det? Därför att romantiken kring de kinesiska, sovjetiska, östeuropeiska och andra förverkligade "socialismerna" hindrar varje form av framtida frihet. Det som krävs är fria människor, människor som såväl tänker som handlar utifrån fria val. Några kulturrevolutioner som den kinesiska behöver vi inte. Lärare, intellektuella och andra blir redan tillräckligt illa behandlade i det samhälle vi kan beskriva som ett sluttande plan ner i obildningens och huliganismens era. Vi behöver inte heller den popkultur som gjort såväl Che som Mao till klädessmycken, tryckta på t-tröjor, kepsar och annat. Den unga kinesiska generationen vet förmodligen lika lite om vad som hände i deras land, som våra egna barn och barnbarn, som aningslöst pyntar sig med dem i tron att de är "vänster" och "framåt". 

***

Att individen skulle förintas är, säger Adorno, en alltför optimistisk tanke. ”Mitt ibland dagens standardiserade och administrerade människoenheter ruttnar individen vidare.” Den ruttnar alltså inte bort, utan tycks i all oändlighet fortsätta att närvara, ruttnande, men alltid här. Jag funderar mycket på vad som leder Adorno, att i Minima Moralia – med underrubriken ”Reflexioner ur det stympade livet” – dra dessa slutsatser. 

Ett möjligt svar är att han hos den moderna människan ser alltmer av förställning och allt mindre av äkthet. Den genuina människan, hon som försöker leva utanför konsumismens skenbilder och låtsasliv, blir allt ovanligare i en kultur där man kan ”exploatera det mänskliga som pajaskostym”.

Backsippor på Landön. Foto: Astrid Nydahl

Adorno lever i USA när han skriver detta. Han ser människorna där som ”importerade individualiteter” men som i ett konstlat samhälle upphört att vara just individer och därför ses som ”colorful personality”. 

I ”den kommersiella kylan” kan dessa människor fungera som ”hjärtevärmare”, men de befinner sig naturligtvis lika långt från de genuint mänskliga relationerna som själva konsumtionstänkandets ideala individer, de som ständigt, utan att det föreligger några behov, lånar sig fram i livet och byter bil och gräsklippare för att vara med på tävlingsbanan. 

Vi som inte har körkort (men gärna är passagerare när färden går till kusten eller skogen) kan naturligtvis aldrig ens komma in på denna arena, och det som håller oss utanför är också det som gör oss ödmjuka, och aldrig tvingar oss in i den gnällkultur där ”de högljuddaste protester” egentligen bara är ett uttryck för den missnöjde konsumentens livsstrategi och en ”anpassning från ett underläge”. I det tror jag att Adorno fann individens förruttnelse.