Måndag mellan valet och sjukhuset

Foto: Astrid Nydahl

När vi vaknar denna måndagsmorgon vet vi väl vem som gick segrande ur den första omgången i det franska presidentvalet. När jag skriver dessa rader är det ingen som vet (utöver konspiratörerna och tankeläsarna på nätet), men nog anar vi alla ungefär vad som ska ske.

Under söndagen gjorde jag det enda som kan mildra upprörda känslor. På väg upp till Vånga utmed Ivösjön, högt över den med vidunderlig utsikt, såg vi bokskogen spricka upp i grönska. Varje backe var vitsippsklädd. Nere vid sjön lite senare fanns det inga andra människor än vi. I solskenet kom plötsligt en mycket stark vind och slog oss i ryggen med sin kyla.

Hemkommen fanns det en överensstämmelse mellan kropp och själ. Trötthet, lågt socker, tillfredställelse. Inte en tanke på det franska valet. Inte en tanke på alla de politikens analfabeter som tror att den som skriker högst har de bästa idéerna. När måndagsmorgonen kommer är jag redan på väg till centralsjukhuset. Första timmen blir hos en ögonläkare som ska se hur pass långt den grå starren kommit och om det är dags för operation. Den andra timmen ska jag sitta med en mängd andra patienter i en korridor med färdigdroppade ögon som inte längre kan se mer än handen framför sig. Första halvan av timmen sitter jag där, andra halvan blir ögonbottenfotografering. Det är med några års mellanrum platsen för besked om hur pass mycket skada diabetesen har ställt till.

Jag önskar er en bra start på veckan.