En reflektion kring Theodor Fontanes Irrvägar

Theodor Fontane: Irrvägar (CKM förlag, översättning, kommentarer och efterord av Anders Björnsson).

”Han problematiserar sin samtids motsägelser – i fråga om dygd och moral, i fråga om tänkesätt och sinnesförfattning, också i fråga om den politiska och sociala ordningen. Han är en prosaist  av Guds nåde, och hans ordflöde har ingenting artificiellt över sig, det ligger så nära det pratade språket man kan komma, men utan att det blir plumpt eller jargong.” Så skriver Anders Björnsson i efterordet till sin översättning av Theodor Fontanes roman Irrvägar (Irrungen, Wirrungen). Boken utkom i tyskt original 1888. Björnsson skriver också att den ”slängiga konversationen firar triumfer i hans böcker. Man gapskrattar ibland, storknar ibland”.

Detta är Anders Björnssons andra utgivna översättning av Fontane i år. Tidigare utkom Stechlin, författad tio år senare än Irrvägar och samma år som Fontane avled, som jag skrev om här i bloggen. 

Då skrev jag bland annat:

”När Anders Björnsson tar på sig uppgiften att översätta Theodor Fontanes sista roman Stechlin är han förstås väl medveten om vilken kulturgärning han utför.”

Det förtjänar att upprepas. Kulturgärningen är således dubbel nu. Och det krävs skickliga översättare för att tillgängliggöra stora författarskap ur det förflutna. Björnsson är en sådan. Det krävs också en passion för uppgiften och det är just en sådan vi finner i honom.

Irrvägar var ursprungligen en följetong publicerad i Vossische Zeitung sommaren 1887, men han omarbetade den en tid före bokpubliceringen. I centrum står Botho von Rienäcker och Lene Nimptschs, han en luspank löjtnant och hon en tvätterska. Mellan dem uppstår en hopplös passion. De betygar varandra sin kärlek. Han lever i sin överklassmiljö och mellan dem går både små brev och kärleksord. De samtalar och Lene uttrycker så väl avståndet dem emellan, när hon till exempel säger: ”Du förstår Botho, om jag nu tog dig med till Lästeralle där borta och vandrade fram och tillbaka, lika tryggt som här bland buxbomhäckarna, (vid ’Slottet’ där Botho bor, min anmärkning) och skulle säga till vem det vara månde att ’titta ni bara, han är han och jag är jag, och han älskar mig och jag älskar honom’ – ja, Botho, vad tror du inte att jag hade gett för det? Men du förstår inte vad jag menar. Ni känner ju bara till era egna cirklar och era klubbar och ert sätt att leva. Era ynkliga liv.”

I dessa rader kan man säga att hela romanens ämne ligger.  Det konkubinat som skildras hörde uppenbarligen till vardagen, men man kunde inte tala om det. Fontane bröt detta tabu. Att romanen väckte anstöt bland ”de anständiga” kan man förstå. Och Fontane visade vad en realistisk roman kan åstadkomma. Kanske är det just därför han ses som en föregångare.