Vändpunkter och lärdomar

Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl

Krisen ledde mig framåt. Ni som följer min blogg vet att de senaste två åren varit både dramatiska och krisartade för mig. Min yngste son tog sitt liv i oktober 2014. Då hade jag genomgått en ortopedisk operation bara veckorna innan. Det blev en både tung och lång väg att vandra. Sorgen var förlamande och den finns kvar som starka minnesbilder och en namnlös saknad. I november 2016 gjorde jag nästa operation. Nu har jag knäproteser i båda benen och sedan en vecka tillbaka går jag utan käpp. Det blev en symbolisk förändring för mig. En vändpunkt kan man kanske säga. 

Under vintern har jag haft många dagar till sängs eller i läsfåtöljen. Jag har läst samhällskritisk litteratur som PK-samhället av Karl-Olov Arnstberg, Lars Åbergs Framtidsstaden, men också skönlitteratur som Radka Denemarkovás Pengar från Hitler, Sorj Chalandons Faderns yrke. Jag har läst mycket poesi, som till exempel albanska Alisa Velaj. Jag har läst kollegan och vännen Per Helges Amerikafarar-bok Det stora kärlet samt  Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller och en mängd annan litteratur, inte minst klassiker av Montaigne, Voltaire, Rousseau och så de två volymerna brev av Nietzsche. Det är så det ska vara. Vinterns mörker är en inbjudan till läsning. Resten av året också, men inte som på vintern.

Utöver böckerna läser jag sedan många år några fasta saker på nätet. Men jag har rensat friskt, av leda och irritation. Det jag aldrig mer vill befatta mig med är de högljudda agitatorerna och propagandisterna, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig. Jag läser numera bara en dansk hemsida och bläddrar i tre danska morgontidningar. Norge är ett avslutat kapitel när det gäller nätsidor. Lars Vilks öppnar jag varje dag, hos honom sker det alltid något syrerikt. Jag läser ett par brittiska tidningar/tidskrifter, liksom de viktigaste svenska.

Jag läser också en knapp handfull bloggare. Förstås.

Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl

Den symboliska vändpunkten ligger alltså både i fysiska och psykologiska ämneskorgar. De fysiska handlar alltid om åldrandet, sjukdomarna, de medicinska åtgärderna. För tillfället är jag nöjd med vad som åstadkommits. När det gäller de andra sidorna av ett människoliv skulle jag vilja säga att det pågår en process. Vägen bort från de totalitära ideologierna vandrar jag alltjämt på och jag upptäcker allt fler som bör lämnas kvar i dikena: islamismen, kommunismen, nationalsocialismen, fascismen... Detta är förstås inga nyheter, varken för mig eller er läsare. Men jag ser med klarare blick nu på vem de är. Counterjihadister som nu befinner sig i den digitala rymden ropande antisemitiska slagord är bara ett flagrant exempel. Nystartade nätverk till stöd för Donald Trump och mer ljusskygga varelser i "den nya högern" är också tydliga exempel på vad jag menar (läs gärna här, artikeln Alternativhöger och neofascism av Jan Olof Bengtsson som trots sin närhet till dessa rörelser rätt så elegant visar vad som finns att hitta hos dem utifrån den nyligen avhållna Identitär idé i Stockholm).

Det grundläggande i en livsfilosofi måste vara att alltid argumentera mot makten, mot penning i konsumismens tidevarv, mot den uppskruvade takt som man förväntas hålla för att vara "framgångsrik". Detta är å andra sidan väl förankrade ståndpunkter i mitt liv: aldrig kompromissa med makten, aldrig godta det militära övervåldet, aldrig sprida stormakternas propaganda och ge sken av att det är något man själv kommit fram till, det senare allt mer avgörande. Eftersom jag inte röstar i riksdagsvalen har jag en lång erfarenhet av att genomskåda den politiska klassens manövrer, från vänsterpartiet till sd, hela vägen. Det vi ser hända nu, med moderatmörkret som förenar sig med andras mörker, är kanske modern svensk politik inne i en process som kommer att rita om både riksdagen och olika maktorgan. Den som lever får se.

Tosteberga hamn, söndagen 5 mars 2017. Foto: Astrid Nydahl

Nå, det är inget fel att botanisera, att läsa och dra lärdom. Men jag vill nu vara restriktiv och inte förgifta mina dagar med sådan propaganda, inte ens för att studera den. Jag anar att det finns ett vårljus, jag anar en varmare vind mot huden. Som fri intellektuell kommer jag att läsa och skriva just det jag vill, inte det andra vill att jag ska göra. Att läsa utan att dra lärdom är lika meningslöst som att hålla böckerna upp och ner och ha ögonbindel på.

Till sist bara några rader om bokskrivandet. I två avseenden betraktar jag mina senaste tio år som en form av "värnplikt". Jag skrev först Black Country om hur det postmoderna "mångkulturella" England ser ut från Birminghams horisont. Uppföljaren om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan, var en liknande bok utifrån samma ämnesområde. Den andra sidan av saken finns i böckerna Kulturen vid stupet, uppföljaren Medborgaren, makten och moskén, samt Sextio år senare, Antecknat i krigstid och Vardagar före sammandrabbningen. Man kan säga att min bok Identitärt också hör hemma här, som en dokumentation och granskande resonemang av och kring den identitära rörelsen. Med dessa böcker har jag nått ut till väldigt många läsare. Blir det några fler böcker lär det istället bli någon eller några som ansluter till Den tysta zonen, föregångaren Förensligandet, den efterföljande Inre frihet och Solitär i nyspråkets tid. Kanske kommer jag bara att ropa Äntligen ensam, som jag gjorde när den boken utkom 1987.