I skuggan av Auschwitz

Foto: Astrid Nydahl

Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer avgörande roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet vilket satte fokus på hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.

I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan tillgängliga.

Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.

Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att förstå.

Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:

"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."

Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.