Läsandets nödvändighet

Antikvariat i Camden, London. Foto: Astrid Nydahl

Kan man nöja sig med gratistidningar och det nätet erbjuder? Jag kan inhämta de senaste nyheterna på nätet, det är sant, och jag kan läsa mycket av intresse. Men den verkliga läsningen, den som bara består av läsaren och det lästa i en fåtölj eller liggande i en soffa, finns i litteraturen. Ingen datorskärm, ingen mobiltelefon som hinder i vägen.

Jag började läsa väldigt tidigt i livet (liksom sedan mina barn och barnbarn). Hade lyckan att ha en ödmjuk och kunnig vägledare in i litteraturen på Lorensborgs skolbibliotek.

När jag är psykiskt utmattad läser jag däremot väldigt lite. Då kan det räcka att komma in i ett spännande och svåröverskådligt antikvariat för att väcka läsandet till liv igen. Ett sådant besök skulle jag behöva denna vår. Jag kämpar med tre böcker, men det går extremt sakta. Det hjälper inte att de är skrivna av tre fantastiska författare, jag får kämpa för att tillgodogöra mig texterna. Men att läsandet är nödvändigt tvivlar jag aldrig på.

Brexit, dagar och nätter

En plats i Europa, mars 2017. Foto: Astrid Nydahl

Det finns flera sätt att följa det som nu pågår. 

Brexit således. 

Det ena sättet är att läsa svenska ledar- och kultursidor. Av det blir man inte särskilt klok. Kultursidorna publicerar nu texter som för tio år sedan skulle ha refuserats(x). Det skulle i alla fall ha varit min förhoppning. Det andra sättet är att gå till källorna. Se presskonferenser, lyssna till brittiska debatter, läsa dokumenten. Jag säger inte att det är lätt, men det är alldeles nödvändigt.

Det kommer att bli två år som också förutom stora portioner osäkerhet också kommer att bjuda på överraskningar, dramatik och oväntade drag och konsekvenser.

Men jag delar Theresa Mays grundläggande argument att landet (de fyra länderna) lämnar EU men förblir Europa troget. Det är inget demagogiskt trix i elfte timmen. I själva verket är det en påminnelse om att geografi och organisation inte är samma sak.

(x) Läs nu bara denna text av Joris Luyendijk i Dagens Nyheter, som bland mycket annat säger "det här är inte längre ett seriöst land."

Brexit, hela brevet

Är man intresserad av att läsa det brev som Theresa May skrev inför utträdet från EU, så finns det nu i sin helhet på Politico.

I skuggan av Auschwitz

Foto: Astrid Nydahl

Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer avgörande roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet vilket satte fokus på hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.

I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan tillgängliga.

Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.

Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att förstå.

Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:

"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."

Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.

Maskiner, skrik, sprutor

Foto: Astrid Nydahl

Om jag skulle härma en maskin fick jag krypa 40 år bakåt i tiden. Då umgicks jag med maskiner varje dag. Högljudda, skrikande, farliga maskiner. Det närmaste jag kommer nu är något digitalt som inte ens ser ut som maskiner.

Jag besökte ett litet samhälle i Skåne. Det ligger precis mitt på järnvägsstrecket mellan Kristianstad och Hässleholm. Där bodde min första förverkligade kärlek. Hon hade samma förnamn som min barndoms drömda kärlek. Och jag träffade henne på Missionsförbundets konfirmandläger utanför Höganäs, Strandbaden heter det.

Nu kom jag dit för att besöka en dotter, hennes man och alla deras barn. Det var vårt första besök. De båda kom från olika håll och bosatte sig där. Det första som kändes när jag steg in i huset var en trygghet och en vänlighet. Jag tror att det där blir bra. Mina barnbarn har det bra där. Jag ser det i deras ögon och hör det i deras röster. Nykomlighetsoron är en helt annan sak. Den går över, vi har alla känt den när vi flyttat eller bildat familj.

Foto: Astrid Nydahl

Hem åkte jag utan spruta. Blev uppringd av yngsta barnbarnet som bekymrat sig över att jag inte skulle kunna ta min insulin. Sprutan kom hit några timmar senare. Allt blev bra.

Katter skriker bara av bestämda skäl just nu. När jag hör deras skrik ler jag. Kanske skriver jag imorgon. Skriker gör jag inte längre.

Måndagsmummel

Foto: Astrid Nydahl

Efter gårdagens sommar vid havet tog det grå och vardagliga över idag.

På väg till kliniken tänker jag på döden.

På vägen hem tänker jag på livet.

Ingenting är beständigt. Allt rör sig mot det håll som är slutstationen i mänskligt avseende. Det är bra. Det är naturens ordning.

Jag fattar en penna och börjar skriva i mitt anteckningsblock. Fåglar sjunger av bestämda skäl. 

Söndagen bland andra söndagar

Foto: Astrid Nydahl

Det luktar också. Vår. Det luktar från mitt öppna fönster. Men det går inte att beskriva den lukten. Skulle jag hellre säga doft?

När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.

Wulfruna & Sister Dora of Walsall

Lady Wulfruna. Foto härifrån.

Varje gång jag besöker Black Country umgås jag med två välkända kvinnor. Det gör ingenting att de är legendariska, tvärtom ger det umgänget särskild tyngd. Bussen tar jag direkt till Wolverhampton för ett besök hos Lady Wulfruna. Vem är hon? Självklart är hon en kvinna som gjort historiska avtryck. Första gången hon nämns är år 943. I själva verket är det så att det är hon som givit namn åt staden. År 985 gav Kung Ethelred II henne ett stycke mark vid Heantune. Man tror att Heantune (eller High Town) senare kom att heta Wulfrunas Heantune, och därifrån var steget inte långt till stadsnamnet Wolver-hampton. I en essä av Jenny Jones kan man läsa:

”Det finns bevis för att Wulfruna var en viktig person i det mest inflytelserika och mäktiga kungariket, det anglo-saxiska England. Hon använde sitt inflytande till att grundlägga Wolverhamptons välstånd och betydelse, och hon var uppenbarligen generös med den tidens mått mätt. Hennes två söner blev också mäktiga personer i egen rätt. Wolverhampton är ovanligt inte bara för att den grundades av en kvinna utan för att denna kvinna lyckades säkra stadens säkerhet och framtida blomstring i en tid av stor oro."

Självklart står hon staty i Wolverhampton. Det gör hon framför kyrkan hon grundlade för tusen år sedan, St. Peters.

Sister Dora. Foto: A. Nydahl

För att komma till den andra kvinnan behöver jag bara ta bussen en kortare tur, till Walsall. Där står hon staty, precis som Wulfruna, fast för helt andra gärningar. Det var Francis John Williamson som gjorde statyn redan 1886. Hon var den första kvinnan att bli staty utanför kungafamiljen. Och jag blir rörd varje gång jag besöker henne, eftersom hon var något så ovanligt som en äkta människa.

John Westmacott skrev i Our Inheritance Ministries om henne, Sister Dora:

“När Krimkriget brutit ut 1854 anmälde sig Florence Nightingale som frivillig sköterska. Bland de kvinnor som anmälde sig fanns också Dorothy Pattison, en tjugotvå år gammal kvinna från Yorkshire. Men hennes far förbjöd henne att åka, eftersom hon hade plikter i hemmet, särskilt de som rörde hennes invalidiserade mamma. Dorotyhy var prästen Mark Pattisons elfte barn. Trots att hon var sjuklig, var hon också en solig och varm personlighet som föräldrarna älskade. Pappan kallade henne ’mitt solsken’. När mamman dött fann Dorothy tystnaden och ensamheten i den lilla byn långtråkig och hon letade efter något annat. Hon besvarade en annons och blev i oktober 1861 lärarinna i Buckinghamshire i tre år. Hösten 1864 trotsade hon familjens vilja och anslöt sig till Good Samaritans, där hon antog namnet ‘Sister Dora’. Året därpå fick hon sin placering i Walsall, där hon arbetade i ett sjukhus med fjorton bäddar. Hon möttes med stor misstänksamhet, eftersom de betraktade hennes organisation som katolsk, och det slet psykiskt på henne. Men hon kom att stanna i Walsall resten av sitt liv.

Walsall var en industristad och många av patienterna hade råkat ut för olyckor i kolgruvorna och i fabrikerna. Sister Dora utvecklade kirurgiska kunskaper och kom att utföra mindre operationer under läkarens övervakning.

1867 byggdes ett nytt, större sjukhus med 28 bäddar och där blev Sister Dora chef för sköterskorna. 1875 inträffade en gruvexplosion och tio svårt brända patienter kom i hennes vård. I tio dygn vårdade hon, tillsammans med två andra sköterskor, de brännskadade. Bara två av dem överlevde. En av dem yttrade efteråt: ’Det gjorde oss gott bara att se henne, vad vi kände för henne kan jag inte sätta ord på, min tunga vill inte uttala det.’  Hon arbetade framför allt bland de fattiga i Walsall som hon älskade.”

Också på minnesplaketten vid foten av hennes staty bekräftas uppgiften att hon främst månade om de människor som hade det allra svårast, de fattiga och de hårt utsatta i arbetarklassen som skadades i gruvor och fabriker.

1878 var det hon själv som drabbades av sjukdom, bröstcancer, och hon avled på julafton det året. Florence Nightingale hyllade henne då med orden: ’Måtte varje sköterska, även om hon inte har Sister Doras gåvor, växa i bildning och i vård av sina patienter.’