Foto: Astrid Nydahl |
”For
me fiction is absolutely essential and primary. I might go as far as to say
that for me literature is the only place left where one can still speak the
truth. I’ve lost all interest in anything historians and politicians have to
say (…) I just don’t trust them anymore. I suppose it’s got something to
do with the kind of language they use: words double-cross themselves nowadays…
We bandy about words like democracy, equality, intolerance and tolerance, words
that have become bleached of meaning. People still think in terms of Right and
Left, of dissidents and communists, East and West. As if they lived in the
past. But none of that is true anymore and hasn’t been true for a long time!” (Radka
Denemarková intervjuad i The Missing Slate 2014)
Det är nära nog en chockartad
upplevelse när man börjat läsa Radka Denemarkovás roman Pengar från Hitler som
nu kommit på svenska. Sedan unga år har jag läst oändligt många romaner som
skrivits mot bakgrund av förintelsen, men Radka Denemarkovás berättelse liknar
ingenting annat. Tematiskt har den säkert beröringspunkter med andra verk, men
hennes stil och berättarmetod är definitivt alldeles egen.
Romanens
huvudperson är Gita Lauschmannová som kommer tillbaka från ett av
nazisternas dödsläger till hembyn där hon vuxit upp som dotter i en
välbärgad och inflytelserik tysk-judisk familj. Då är hon ännu ung, född 1929.
När den stora olyckan drabbar också Tjeckoslovakien behandlas landets
tysktalande – judar eller ej – mycket illa. Gita kommer hem i tron att hon ska
bli välkomnad. Människorna på gården finns kvar. De har varit anställda av
hennes pappa, han som mördats för att han var jude. Hon förstår sakta att allt
det som var deras har konfiskerats och nu ägs av de boende på gården. De har
bara förakt till övers för henne. Föraktet blir en motor i deras självförsvar,
de vet trots allt vad som skett.
Det är också bekant att många
av dem – sudetlandets tysktalande och judarna - fördrevs av den regim som
installerades i landet när Tyskland besegrats. Detta skeende kan sägas vara
berättelsens yttre ram. Redan
grundförutsättningen i den är omskakande och upprörande. Dessa tysktalande
judar blev nämligen betraktade som ”nazister” av tjeckerna. Trots att de som
överlevt dödsmaskinerna, dessa läger hon vistats i och som i romanen hela
tiden omtalas som ”därifrån”, i själva
verket var judar, hetsades de iväg med nazistämpel i pannan. Och de fråntogs sin
egendom. I det här fallet den stora gården. Hur hanterar då Gita denna
situation när hon kommer tillbaka? Hon hamnar först i bybornas våld, deras plan
är att döda henne. Men hon lyckas fly och hamnar i ett uppsamlingsläger.
Långt senare återkommer hon
hem. Det är sommaren 2005. Nu är hon en gammal kvinna, doktor Lauschmannová,
och det är därifrån som dramat utspelas och utvecklas. För det är verkligen ett
drama. Tjeckien ligger inte längre bakom en sovjetskyddad mur. Det nya landet
återlämnar stulen egendom och rehabiliterar de stämplade. Hennes far – död som
han är – får statens ord på att han var en hederlig och hårt arbetande tjeck.
Jag ska inte avslöja något om
det som händer. Men det finns till en början en plan hos henne att sätta skräck
i tyrannernas barn som nu lever på hennes familjegård och sedan avslöja för dem
att hon inte alls tänker kräva tillbaka den. Men så händer något annat…
Jag kan försäkra att detta är
en gripande roman om några av vår epoks värsta händelser i Europa. En bra
påminnelse är den. En påminnelse om att det förflutna också finns i nuet och
framtiden.
Thomas, ursäkta om min kommentar hamnar en aning vid sidan om, men jag kan inte låta bli att säga detta (lite futtiga): Jag recenserade boken för Btj för ett tag sedan och vid sidan av den korta recensionen ska man ju numera ge ett betyg från 1 till 5. Jag gav 5, även om jag känner mig löjlig när jag gör den här typen av betygsättning. Då kommer ett mail från Btj där man låter mig veta att jag inte på tydligt sätt motiverat betyget i recensionstexten. Jag skriver tillbaka att det är under min värdighet att skriva att författaren "är duktig" eller "skriver väldigt bra", men att den som har minsta talang för att läsa mellan raderna lätt kan se att min text ger en motivering till betyget. Jag fick ytterligare ett babbligt mail om att jag inte sagt det eller det. Jag svarade att jag inte ville förnedra bibliotekarier som läser dessa recensioner med skriva dem allt på näsa. Detta Btj har verkligen sjunkit mycket djupt.
SvaraRaderaTack Bodil, har sänt mail som svar till dig.
SvaraRadera