Omslagsbilden är tagen av Astrid Nydahl på Ivögården. |
Med anledning av att konsumismens främste kritiker och analytiker, Zygmunt Bauman, idag har avlidit 91 år gammal, publicerar jag här några korta avsnitt ur min bok Långsamhetens nej. Om Bauman och hans arbeten har jag under årens lopp skrivit åtskilliga gånger, bland annat här, här och här. Bauman har med sitt livsverk, vid sidan av sådana samtidsförfattare som Cioran, Kertész, Canetti,Weil, Merton och Thoreau varit av största betydelse för mitt eget författarskap. Det är ingen tillfällighet att de flesta av dem hanterat några av det moderna samhällets allra värsta konsekvenser.
Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.
*
Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.
*
För trappistmunken Thomas
Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och
kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet
bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets
förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som
inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en
påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid
erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som
inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar
dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som
alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en
nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en
illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för
att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna
till regnet. Merton skriver:
”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn
and fabricated dream.”
*
Också för Henry David Thoreu
hade regnet en sådan betydelse. I Walden skriver han om hur regnet fungerat när
ensamhetskänslan drabbade honom: ”Att vare ensam kändes obehagligt. Men på
samma gång var jag medveten om att min sinnesstämning kännetecknades av ett
milt vansinne, det var som om jag visste att jag skulle tillfriskna. Samtidigt
som ett milt regn föll, medan de här tankarna var förhärskande, blev jag
plötsligt medveten om ett sådant behagligt och välgörande sällskap i naturen, i
själva regndropparnas smattrande och i alla andra ljud och allt som fanns runt
mitt hus, en oändlig och sällsam vänlighet som med ens, likt en stämning, bar
upp mig och det var som om alla påstådda fördelar med mänskligt sällskap
plötsligt var obetydliga, och sedan dess har jag aldrig tänkt på dem mer.”
*
Långsamheten ingår för mig i
samma begreppsvärld som tystnaden, enkelheten och ensamheten. Bland dess
motsatser finns hetsen, stressen, bullret och pryljakten. Vi lever i en
tidsepok som premierar de sistnämnda. Varje stad med självrespekt förvandlar
idag sina centrala delar till ödelandskap utan boende, där sommarens festivaler
dunkar och mullrar. Gatumusikantens dragspel eller gitarr har bytts ut mot
elförstärkt underhållning som man inte ens med bästa vilja i världen kan värja
sig emot utan att rent fysiskt fly platsen. Städerna har i samma takt omgärdats
av stora områden – här i Skåne den bördigaste jordbruksmarken – för
specialbutiker i allt från biltillbehör till sängkläder. De stora
butiksområdena, som alltmer liknar tidigare epokers hamn- och industriområden,
är en beståndsdel i utarmningen av stadskärnorna.
Galleria Boulevard i Kristianstad. Förstörde innerstaden med denna mur. Foto: Astrid Nydahl |
Denna utveckling hänger
intimt samman med långsamhetens undergång. Istället för att till fots flanera i
en stadskärna kan man nu lätt, såvida man kör bil, ta sig direkt till de stora
handelsområdena, ofta med anslutningar från motorvägarna, parkera bilen och
shoppa bredvid parkeringsplatsen. Tillgängligheten förutsätter privatbilism
eftersom avstånden från stadskärnorna ofta är avsevärda.
Foto: Astrid Nydahl |
Ur min bok Långsamhetens nej,Tusculum förlag 2010
*
Uppdatering är kanske nödvändig: just nu byggs ett gigantiskt köptempel i Hammar - jo, vi ser bygget hemifrån - kanske två kilometer från Boulevard-gallerian. Det heter C4 Shopping och öppnar - under parollen "Kristianstad älskar affärer" - sin första del till hösten. 2018 ska det stå helt färdigt och i all sin anskrämlighet "locka" de shoppande från södra Sverige att spola ut löner, barnbidrag, pensioner och andra pengar genom det avlopp som heter konsumism. Bilden nedan skvallrar om eländets omfattning och är hämtad från företagets hemsida (länk ovan). Man ska betänka att det som syns på bilden utgör mindre en halva det komplex som ska resas. Att stora stycken av norra Skånes absolut bästa odlingsmark tas i anspråk är underordnat de omedelbara profitintressena.
Foto: C4 Shopping |
"C4 Shopping", vilket förfärligt monument över den mänskliga dumheten.
SvaraRaderaTack Lennart, det kan nog inte uttryckas bättre!
SvaraRadera