Ola Klippvik i den svenska skogen

Foto: Astrid Nydahl

Ola Klippvik: Tvåtaktsknatter. En dikt om den svenska skogen (Vikbopress)

”Där vi stövlat/ för att färdas/ är det skövlat/ och man härdas” (inledningsraderna till Tvåtaktsknatter)

Ola Klippvik har nyligen utgivit sin egen översättning av Emersons Självförtröstan. Det ter sig inte minst därför logiskt att hans nya bok har skogen som tema. Emerson och Thoreau visste en del om just skogen, den senare var bland annat lärare åt Emersons barn och sitt lilla hus för ensamvistelse reste han i skog som Emerson ägde. Den vistelsen ledde till den legendariska boken Walden, i grunden en civilisationskritisk dagbok om människans och djurens liv i skogen och ensamhetstystnadens beskaffenhet (som finns utgiven i nyöversättning av Peter Handberg).

Tvåtaktsknatter är en synnerligen egensinnig bok, som vore den skriven helt bortom det postmoderna samhällets influenser. Ändå är det en sanning med modifikation eftersom just detta samhälle då och då på raffinerat sätt infiltrerar den klippvikska skogen.

I ett efterord berättar Klippvik själv:

”En vårdag när jag promenerade här hemma i skogen slog det mig att detta simpla tempo var både takten och melodin. Det ylade på avstånd (en motorsåg på angränsande skifte) och trokéerna trampade jag fram bland kärrviol, darrig skogsfräken och tuvull (…) Rytm är väl snarast ett brott mot takten, fast nu fick det bli som det blev. På mig har sträng form ofta verkat frigörande (…) Vershistoriskt närmast ligger kanske renässansens franska quatriner med dess fyra korta versrader och korsvisa rim (…) Mer exakt består den här sviten av 320 strofer i trokéisk tvåtakt. (Två betonade och två obetonade stavelser per rad.)”

Det måste sägas att man inte behöver kunna denna stränga form som lyrisk teori för att med behållning läsa boken. Jag tycker ändå att det är intressant att en diktare idag går tillbaka till den för att skapa ett verk om den svenska skogen (inom parentes vill jag nämna att denna franska quatrin anses vara ursprunget till den portugisiska fadons textstruktur).

Boken är förstås årstidsindelad. Den börjar med en sommar, går vidare till hösten och vintern, för att i den avslutande delen ägna sig åt våren.

”Strålens brytning/ Hackspettssmatter/ Vårens yra/ Tvåtaktsknatter” (avslutande raderna i boken)

Klippvik skildrar fyndigt företeelser i skogen, såväl träd- som djurrelaterade, och självklart också de mänskliga. Det är i de senare som det postmoderna samhället genomlyser skogens dunkel:

”Utmarksägor/ Hejdad rännil/ Stickvägar för/ hyggets kranbil”

Men naturligt nog sipprar också den kulturvärld in som i vårt arma land alltmer blir anpasslingens livsrum och till sist skapat det "åsikts-"klimat som får allt att dö och ruttna:

”Samsynskraven/ Åsiktsleden/ Fönsterlaven/ Rötsvampsveden”

och

”Samtidsfloden/ Stå emot den/ Vårda orden/ Blöt kanoten”

Ola Klippvik vet en hel del om detta kulturklimat och det är logiskt att hans erfarenhet också färgar denna skogsdikt. Det finns en stark samhörighet och hemkänsla i den skog Klippvik berättar om. Han rör sig hemtamt, han talar om skogen och vapnet i samma andetag och leder mig till tankarna på ätandets grundläggande principer: den som inte fäller djuret själv ska kanske inte äta det? Moraliska frågor som den sipprar ner mellan raderna.

”Mitt i backen/ hejdas liften/ Kallt i nacken/ Rovdjursdriften”

Vill man läsa en högst originell och livgivande diktberättelse om den svenska skogen finns den här, det är bara att hejda sig i steget och börja.