torsdag 5 januari 2017

Malmö som industristad

Industrialismens Malmö var för mig inte bara den långa, ringlande ormen av cyklister utmed Engelbrektsgatan tidigare morgnar och sena eftermiddagar, på väg till och från Kockums (1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare där). Industrialismen var och  förblir också Malmö Strumpfabrik, Strumpan i folkmun, Tobaksbolaget, Plåtmanufaktur, PLM, Pripps bryggerier, Mazettti, färgfabrikerna, Sockerbruket, mejerierna och Addo som gjorde skrivmaskiner, räknemaskiner och allt som behövdes i kontorslandskapen, bland så många fler av stadens fabriker. Det var ju en del av förklaringen till varför allt tedde sig så lätt, också för oss som saknade utbildning. Sökte man ett fabriksjobb kunde man börja där dagen därpå, alltid och utan undantag. Så gjorde jag själv. Det saknades alltid händer på fabrikerna. Man var välkommen överallt. Anställningsintervjuerna var korta och strikt formella. På fabriker och varv där det behövdes yrkeskunskap – som svetsare eller annat – fick man förstås först söka en utbildning. Också när jag flyttat hemifrån var denna industristad i högsta grad levande. 

Engelbrektsgatan var det långa stråket där jag bodde på Gamla väster. Och som vänsteraktivist har jag stått vid de flesta av industrierna och delat ut flygblad. På de industrier där det fanns en hel grupp aktivister hade man egna organisationer och tryckte publikationer av enklaste slag som delades ut bland arbetarna. På Nordsjö Färgfabrik hade vi förstås Nordsjö-Proletären som retade gallfeber på såväl fack som ledning. Särskilt ett nummer som handlade om den dåtida ägarkoncernen, IG Farbens, krigsförbrytelser och aktiva del i Förintelsen blev fröet till viktiga diskussioner och våldsamma angrepp på oss som framställt skriften.

Runt sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt eller indirekt, på fabriksarbete. Det fanns runt 90 industrier i stan, och de flesta var förvisso små. 20 fabriker var så stora att de sammanlagt hade runt 5000 arbetare anställda.
Men liksom alla industristäder i västvärlden som haft sin blomstring och tillväxt under efterkrigsåren fram till 1970-talet började också Malmös nedåtgående. En helt industrikultur var på fallrepet. Borgarklassen, industriägarna, började där, som överallt annars, att söka sig utomlands för att minska produktionskostnaderna. Textilindustrin, inklusive den legendariska konfektionsindustrin, sökte sig till låglöneländer som Portugal.
1990-talet blev ett ödesdigert årtionde för Malmö och drabbade stadens arbetare hårt. Under årtiondets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö.
Att det blev så här är förstås inte på minsta sätt unikt för Malmö. Idag kan vi blicka tillbaka på flera decennier av ”globalisering”. Bakom ordet döljer sig bland annat det faktum att jakten på billiga arbetare fortsatte. Sydeuropa hade upphört att vara attraktivt och det mesta av tillverkningsindustrin hamnade istället i Asien. Den Mac-dator jag skriver på är tillverkad i Kina. Min nya kostym är sydd där. Flera skjortor har rentav sytts i Kambodja. Och textilindustrin i Pakistan, Bangladesh och Indien har så avskyvärda arbetsvillkor att man borde överväga att inte köpa kläder sydda där. Det barnarbete som förekommer är egentligen bara en tragisk repris av de villkor som rådde för den tidiga industrialismens folk i Europa runt 1800-talets inledning. Dessa villkor har jag också utförligt skildrat i min bok Black Country utifrån de iakttagelser som Friedrich Engels gjorde och nedtecknade i Den arbetande klassens läge i England.
Malmö är idag något helt annat än en industristad. Självklart dominerar hela den verksamhet som hör den digitala och datoriserade världen till. Men också så mycket annat tycks blomstra: en högskola verksam parallellt med svart ekonomi, en tjänstesektor av stora dimensioner parallellt med en allt mer dominant och aggressiv kriminalitet. Malmö är i den meningen paradoxernas stad, men inte heller det gör den till ett europeiskt undantag. Malmö kunde tvärtom stå som symbol för en ny tid av stor invandring, omfattande arbetslöshet och parallella samhällen. Att kriminalitet och svart ekonomi dominerar dessa samhällen är inte ägnat att förvåna.




3 kommentarer:

  1. Margareta Lingner5 januari 2017 kl. 10:55

    Som stockholmare trodde jag och många med mig, att Malmöregionen var på väg att bli Sveriges nya metropol med ökad närhet till kontinenten via Öresundsbron (2000) m m. Så många (välbärgade) stockholmare hade dessutom sedan 70-80-talet dragits till Skånes natursköna landskap och bebyggelse med alltifrån fiskelägen till gamla slott. Min första kontakt m Skåne blev 2002 och återkom då och då fram till 2006. Upplevde då att även enklare vandrarhemsboende blomstrande liksom alla konferenscenter (t ex Åhus strandhotell). Tryggheten kändes påtaglig. Hamnade t ex sent på kvällen vid vandrarhemmet vid Trelleborgsgatan, allt fint. Deltog i trädgårdskurs (för att använda i sjvård för äldre) på Alnarp, anlände med buss ensligt, sent på kvällen, hämtade nyckel i brevlåda vid slottslika huvudbyggnaden, inte rädd, men lite kusligt. Nästa kväll enslig promenad till Åkarp till butik, allt lugnt och ingen rädsla. Följer media i landet noggrant sedan 10 år, allt oroligare för stegrad kriminalitet i de då lugna områden, där jag och ibl med sambo reste. Såg då inga som helst tecken på kriminalitet. Alla resväskor syntes öppet i bilen, inga inbrott i den.

    Bor i tidigare tryggt område intill Sthlms stad. På några år stor förändring med kringvandrande grupper av unga män även kl 01-02 på vardagsnätter, fastän en liten, föga trafikerad gata. Polisutryckningar pga misshandel, rån, inbrott är nya företeelser här. Numera hovrande helikoptrar flera ggr i veckan.
    De flesta jag pratar med låtsas som att det regnar, att jag inte ska "överdriva" eller "svartmåla". Ändå betecknar jag mig som en s k "faktamänniska"... Såna har visst ingen framgång idag ;-(
    Läser dina böcker med stor behållning. Mvh, Margareta Lingner

    SvaraRadera
  2. Du kom ut vid rätt tid, när det fanns jobb och man kunde byta om det inte passade. För en del år sedan tittade jag på personalkort från L M Ericsson strax efter kriget. Ungt folk som slutade på L M kunde redan ha avverkat tre, fyra, kanske till och med fem jobb tidigare i olika branscher. Man kan tänka sig att det gav en viss frihetskänsla. Hos ungdomarna alltså. För dagens ungdom måste detta förefalla som en utopi. Då slutade nog de flesta skolan vid femton, och det fanns jobb. Nu drar skoltiden iväg till arton (minst), men jobb är det dåligt om. Klart att det slår igenom hur hela samhället fungerar, och om överklassens näsor slokade ett tag kan de nu stolt sticka upp i luften igen.

    SvaraRadera
  3. Tack Margareta, verkligen intressant bild du ger av Skåne och Malmö ur ditt perspektiv. Det fanns ett förhållandevis tryggt Malmö för femtio år sedan, men med den befolkningsmässiga förskjutningen från slutet av sextiotalet och framåt kom också en stor social och kulturell förändring. Att maffia-brottsligheten sköt i höjden är logiskt: bron har blivit en passage för brottslighet både söder- och österifrån liksom den blekingska färjetrafiken till Polen och Baltikum fortfarande är det. Den Kristianstadbo som avrättades i Malmö natten till igår var med alla säkerhet, säger polisen, en av våra narkotikahandlare som kanske begått sitt livs misstag. De som nu skjuts nästan dagligen är mycket unga män. Jag har personligen följt några av dem i tingsrätten och kan utan problem ange deras bakgrund. Den är Mellanöstern i mycket hög grad, liksom Iran.

    Björn, du har alldeles rätt. Det var en härlig tid att stiga ut i livet också för en sådan som jag, avhoppad niondeklassare som ville slippa skolan. Men 26 år gammal tog jag mitt förnuft till fånga och gick Komvux. Sedan dess har jag försörjt mig på skrivandet.
    Mina äldsta barn kunde också hitta jobb. Men de hankade sig fram de första åren och skaffade sedan en bra utbildning. Min äldsta dotter blev socionom (stackars henne idag!) och min äldste son studerade ryska och blev både översättare och förläggare.
    När jag tänker på barnbarnen undrar jag seriöst hur deras liv ska se ut, i den atomiserade Sverige som förlorat alla sammanhängande krafter i den globala stormen.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.