Blir hela Sverige som Malmö? Lars Åbergs nya bok om mångkulturstaden

Möllevången, behandlad stadsdel i Åbergs bok. Foto: Astrid Nydahl

Lars Åberg: Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (Karneval förlag)

När författaren och journalisten Lars Åberg ställer frågan ”Kommer resten av Sverige att bli som Malmö?” så slår den an tonen för hela boken. Det är nämligen en ytterst väl fungerande frågeställning. Malmö kan vara staden – och bilden av tillståndet i en stad – som gör det lättare för oss att läsa in vad framtiden har att erbjuda. Inte bara för Sverige utan för varje europeisk nation som genomblåsts av globalismens plundrarekonomi och en massiv invandring från främst den muslimska världen.

Under mina resor i engelska Black Country (West Midlands) har jag gång på gång känt igen Malmö. Det är bara det att Birmingham och de mindre städerna i landskapet är så oerhört mycket hårdare belastade av det som också kan spåras i Malmö; de etniska enklaverna, islamismens kontroll över hela stadsdelar, könsapartheid, våldsamma konflikter, segregation och otrygghet. Så om de engelska städerna ligger femton år före Malmö kan man väl misstänka att Malmö ligger femton år före det övriga Sverige.

Vad är det för en stad Lars Åberg berättar om? Åberg har levt 60 år i Malmö. Jag lämnade födelsestaden vid 30 års ålder. Åberg har erfarenhet av samma slags Malmö som jag, vi är båda femtiotalister, vi rörde oss i ungefär samma kretsar och kan jämföra det gamla Malmö med det nya. Jag försökte göra det i min bok från 2015, Ett barn är fött på Sevedsplan. Från olika håll fick jag höra att jag var alldeles för pessimistisk i den. När jag nu reser genom Malmö med Åbergs bok tycker jag mig mest se en mängd exempel på att pessimismen är ytterst befogad. Ingen – och jag menar ingen, välmenande eller ej – kommer att kunna återföra staden till något som kunde kallas normaltillstånd. Tvärtom sjunker den allt djupare ner i den svarta ekonomin och de parallella samhällena. Malmö är sannerligen inte längre en stad utan en rad olika städer sammanhållna bara av geografi och namn på kartan. Som gammal skånsk huvudkommun och rikets tredje stad kan Malmö mycket väl beskrivas som förloras. Istället framstår den som ett illavarslande tecken på vad våra barnbarn och deras barn måste stå ut med i framtiden.

Lars Åberg är en mycket bra journalist. Han gör sitt jobb ungefär som man borde kunna förvänta sig av alla journalister. Men dessvärre är han ganska ensam om det. Och av kollegor blir han betraktad med misstro – han berättar till och med om vänner i yrket som slutat hälsa eller ”fått något grumligt i blicken” – därför att han betraktar det som en självklarhet att ställa kritiska frågor och att ta itu med de  gigantiska samhällsproblem som på klassiskt liberalt sätt brukar beskrivas som ”utmaningar”. Det är inte första gången för Åberg. I själva verket är den nya boken i mångt och mycket en sammanfattande redovisning av en längre tids förändring. Han blickar tillbaka, han jämför och redovisar, han samtalar med viktiga yrkesgrupper i sammanhanget. Han ställer frågor! Just därför är hela boken en avgörande fråga för framtiden.

Åbergs bok behandlar ämnena kapitelvis. Han betar av det andra kallar förorter, vilka i praktiken är etniska enklaver. Där kan han uttrycka tankar i starkt koncentrat: 

”Vad betyder mångkultur? I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”. 

Han berättar om våld och kaos i den malmöitiska sjukvården. Gangsterismen skildrar han precis som den är, utan skygglappar och med kusliga detaljer. I dessa avsnitt berättar han hur domstolarna häpnar när förövare och offer kommer tillsammans till en rättegång, skrattande och i samspråk (tvisten gjordes upp i moskén en vecka tidigare, som en sakkunnig berättar). Han genomskådar diskussionsklimatet och talar om hur man ”försöker göra religionskritik till kulturrasism”. 

Men bäst av allt i boken är kanske ändå att han lyckas visa att det är politiska analfabeter och radikala idioter som styr staden. Det borde inte behöva sägas, men det måste göras ändå: vänstern i Malmö, det vill säga Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är nog allra värst även om multikulti-vurmarna finns i alla politiska partier. Ledstjärnan är, som alltid, ”en sorts moraliserande godhet som sällan fordrar någon individuell ansträngning.”

Vill man fördjupa sig i Malmös situation – och om man inte nöjer sig med politiska slagord på den ena eller andra sidan – ska man läsa Lars Åbergs nya bok.