Platt fall och sabbatsfrid

Foto: Astrid Nydahl

I left Rome and landed in Brussels

On a plane ride so bumpy that I almost cried

Clergymen in uniform and young girls pullin’ muscles

Everyone was there to greet me when I stepped inside

Newspapermen eating candy

Had to be held down by big police

Someday, everything is gonna be diff’rent

When I paint my masterpiece

(Bob Dylan: ur When I Paint My Masterpiece, 1971)

Det finns ett så kallat Nobelmagasin i tv nu. Vilket fasansfullt hopkok det visade sig vara. Bildkavalkader av popvideo-karaktär till hiphop-musik. Pristagarna presenterade utifrån kulinariska preferenser och sedan en före detta popstjärna, Bard av alla, som filosofiskt alibi. Ja, så ser nivån ut och så ska vi också tuktas att acceptera den. Vän av ordning säger: "Varför tittar du? Varför inte bara stänga av?" - och tanken har slagit mig. Det finns annat och bättre. När jag ändå började titta på torsdagskvällens program som hade Bob Dylan som ett av ämnena förstod jag snabbt vart det barkade; kulturjournalister som talar om sig själva - sina känslor och upplevelser - då är det dags att lämna, och det gjorde jag. 

Fredagen måste återerövras som sabbatens inledning, den avsiktliga och viljestyrda ambitionen att verkligen stiga åt sidan för vila. Vila är det jag behöver mest av allt. Men sedan jag föll igår natt och blev liggande på golvet mitt i natten - jag fick så småningom hjälp - har jag också fått klart för mig att träning är det enda som kan ge mig benstyrkan tillbaka. Börjar varje dag med den boll som ortopeden skänker till alla patienter. Från det öppna fönstret strömmar en sval, fin vind. Allt är grått, och jag drar mig till minnes att grått enligt poeten Svante Foerster är demokratins färg. Grått och "votering begärd".