 |
| Foto: Astrid Nydahl |
"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande.
 |
| Bruno Schulz: Självporträtt |
Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.
Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.
Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.
Tystnad. Ett minne från fjällheden söder om Torne träsk:
SvaraRaderaJag hade gått ut på dagstur från Abisko en junidag när fjällen runt Torne träsk lyste i gråblått och vitt, solen sken och björkskogarna just blivit gröna. I närheten av den samiska offerplatsen Paddustievve rastade jag, åt lite och lade mig på ryggen i kråkriset och såg mot himlen. Det var den tiden på dagen när fågelsången tystnar. Nästan all fågelsång i alla fall, i närheten hördes en ensam lövsångare. I övrigt var det tyst. Här var det för långt till järnväg och väg för att något skulle höras från dem. En gång hade jag visserligen trott mig höra klockorna från järnvägsövergången i Abisko Östra, men efter en stund kom jag på att de inte kunde höras här: det var en blåhake som klämtade och skämtade och imiterade järnvägsbommar i en buske i närheten. Men nu var det nästan helt tyst. Inte ens vinden rörde sig över heden nu.
Så kom plötsligt ett diskret "dunk, dunk ...", långsamt och i stadig takt, lågt men hörbart. Vad var det? En ljudhägring? Efter en stund blev det klart: det var mitt hjärta. I tystnaden däruppe under den knallblå himlen och solen slog mitt hjärta. Eller om det nu var inbillning. Men lövsångaren fortsatte envetet ett skära sina små bitar ur tystnaden medan alla andra teg.
Tack för denna vackra berättelse Björn, jag uppskattar den mycket.
SvaraRadera