Att inte ofreda andra medborgare

Gnälllspik? Foto: Astrid Nydahl

I sin bok Aftonläsning från 1987 skriver Nils Erik Wickberg:

"I avsaknad av det ryggstöd en alla förpliktande, normerande trosideologi innebär, påstås genomsnittsmänniskan känna sig hemlös, utan fotfäste i tillvaron. Under historiens gång har det dock visat sig, att såfort ett normsystem blir statsreligion, statsideologi och förmäles med politisk maktutövning, leder detta till förföljelse av enskilda individer och undertryckande av hela folkgrupper. Därför synes det önskligt, att den religiösa och ideologiska övertygelsen får förbli vars och ens privatsak och att staten blott ser till, att religiöst och politiskt uppeldade nöjer sig med de påtryckningskanaler ett öppet samhälle erbjuder och inte av trosnit ofredar andra medborgare."

Nils Erik Wickberg (1909-2002)

Här träffar finlandssvenske Wickberg huvudet på spiken. Trots att texten har 30 år på nacken beskriver den med exakthet situationen i dagens Europa. Förutom att lägga märke till hans språk, detta vackra, ålderdomligt klingande, bör man se att han direkt vänder sig mot de totalitära tankesystem som vill vara "normerande trosideologi" för hela samhällen. Det finns idag, också i Sverige, ett par sådana, parallella ideologier. 

Den avgjort farligaste är den som springer ur islam. Dagens islam gör allt den kan för att i "trosnit ofreda andra medborgare". Den vill likrikta också det som egentligen inte på minsta sätt angår de Koranbaserade trossatserna. Det ligger i dess natur: expansion och maktutövning. De två centrala teserna är alltjämt ett krigets hus och ett fredens hus. I krigets hus, Dar al-Harb, lever muslimer bland oss otrogna och måste föra krig för sin sak. I de samhällen där islam styr, Dar al-Islam, är saken redan avgjord. Dhimmifolken har ingen talan. Det är bara att betala straffavgiften och tiga. Wickbergs bok kan vara inspirerande som exempel på hur man kan tala mot sådana maktanspråk.

(Tack till Anders W. i Finland för boken)

Damm och jord. Böcker och kroppar

Hatchards bokhandel, Picadilly, London. Foto: Astrid Nydahl

Varje gång ett dammfragment faller från sänglampan ner i mitt ansikte slår mig tanken: allt det jag burit hem under åren i form av tidningar, tidskrifter och böcker förvandlas sakta till just damm. Böcker håller olika kvalitet och förintas i olika hastighet, men de flesta blir outhärdliga dammsamlingar ganska tidigt. 

Dammet och spindelnäten sammanfattar mitt liv. Jag gjorde det jag aldrig skulle göra: samlade på mig. Gjorde jag det för att jag ville äga? Å nej, långt därifrån. Jag gjorde det för att jag ville ha ett eget fungerande arbetsbibliotek. Jag slutade anlita folkbiblioteken för länge sedan. De kunde inte tillgodose mina behov. Och även om de kunnat det hade jag velat ha böckerna här. De ska arbetas med, således också bli klottrade i, understrukna i. Arbetsbiblioteket ska bära prägel av den eller de människor som arbetar i det.

Också mitt eget liv blir - nej, kanske inte damm, men något som kanske liknar jord. Jag jord och mina böcker damm. Av det jag är gjord blir det jord. Av det som är böcker, det vill säga papper och ord, blir det damm och jord.

Jag ser fram emot de första böckerna i brevlådan i januari. Jag ser fram emot det som kanske är nytryckt och luktar så gott. Men jag tar med öppna armar också emot allt det antikvariska.

NYDAHLS OCCIDENT ÖNSKAR ALLA LÄSARE EN GOD JUL

Foto: Astrid Nydahl

Jag önskar er alla en riktigt

G O D   J U L

och ett gott nytt år

Tack för det gångna årets alla diskussioner och tankar, för läsning av min blogg och mina böcker.

Jag har inga vidlyftiga planer för det nya året, kanske blir det ännu en bok men det är också allt.

Se er över axeln, var försiktiga med vem ni inlåter er med och bedöm själv vem som är en ”extremist”. Det är som bekant sällan som offentligheten idag gör riktiga analyser. Också den klokaste människa kan bli stämplad om han eller hon luftar något som möjligen beskriver vår belägenhet rimligt rätt utifrån erfarenhet och kunskap.

er Thomas

Mitt bud på julfilm blir i år Alain Tanners Den vita staden. Den handlar om en sjöman som bestämmer sig för att lämna allt; hustrun, jobbet, tryggheten. Han hoppar av i Lissabon. Om hans dagar där handlar Tanners mästerverk. Det talas engelska, franska och portugisiska i filmen. Den har inga undertexter. Men betrakta den mer som ett vackert stycke poesi och njut. 

Bruno Ganz i huvudrollen är garantin för den kvalitet filmen håller. Hans portugisiska motspelare, Teresa Madruga, är också stark i sin roll. Poesi för julen alltså. I en av Europas vackraste städer.

Vantrivsel, lögnare

Foto: Astrid Nydahl

”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” (Michel Houellebecq intervjuad i Argentina)

Vill du smeka tigern medhårs? Vill du att en minister ska le inställsamt mot dig, en kollega, en släkting?

Att leva inställsamt är att leva i lögn. Det finns inga motiv och ingen plats för lögnen.

Igår kväll satt CNN:s säkerhetspolitiske expert i direktsändning och sa att terrorattentatet i Berlin förmodligen var utfört av en ”högerextremist av Breiviks typ”. Lögnen kan se ut som en analys men är alltid en lögn. Den i Tyskland efterlyste är förvisso just en högerextremist, men en speciell sådan: en islamist, en extremist som har Koranen som sitt rättesnöre och därför anser sig ha rätt att mörda oss otrogna.

Vill du att någon talar behagligt med dig? Vill du att motviljan ska fördrivas? Lycka till, det finns alltid en hop lögnare att ansluta sig till.