Kring nödvändighet och frihet

Foto: Astrid Nydahl

Livet, detta märkliga som arbetar sig uppåt, planar ut och sedan arbetar sig neråt igen... det som Jacques Werups dödsannons citerade, "Livet, så snabbt förbi/ Alldeles för kort/  för vår långa längtan/ efter att bli till", det som vi tidigt bortser ifrån och som stavas döden, och det som vi trevande, sakta, blir medvetna om och i vars skugga vi sedan lever.

Jag har tänkt mycket på Jacques den senaste veckan. Mina två äldsta döttrar var väldigt fästa vid honom och hans skapande, så jag har tagit fram några äldre skivor, diktsamlingar och romaner att ge dem i julklapp som minnen av honom. De är alla dedicerade till mig eller min familj och det skänker dem förstås en särskild lyster som just minnen.

Om det kommer flera kriser i en människas liv samtidigt gör döden sig påmind. Det är bra. Det är nödvändigt. För det första kan det sätta det korta livet i perspektiv som gör att vi bättre och rimligare ser vad som är viktigt och vad som inte är det. Jag har nu i tolv dygn funderat och grubblat. Jag slungades in i en kris som blev både fysisk och mental. Ifrågasatte plötsligt mitt beroende av tekniska lösningar, mitt tekniska slaveri. Det hade jag inte gjort på många år. 

Foto: Astrid Nydahl

Skulle jag helt lämna nätet och förbli tyst? Kanske vore det en väg att gå. Men så insåg jag att denna nya teknik inte bara är oss påtvingad utan att den därtill i allt högre grad blir nödvändig för vardagen. Lika mycket som en gång järnet med glödande kol inuti var en innovation för strykningen av kläder, är ju de digitala lösningarna det för hanteringen av kommunikation, ekonomi och bildning. Dessa tolv dygn fick mig att tänka den hädiska tanken att jag skulle kasta min fasta telefon och så småningom köpa en mobil. Hur hade det blivit möjligt? Man kunde säga att jag gått från nödvändighetens till frihetens rike, eller om det möjligen var tvärtom. Kan Marcuse vara så vänlig att redan ut den detaljen?

En som nu lämnat oss är Bengt O. Karlsson. Han var den förste bloggare jag utväxlade hårda ord med - det är mycket länge sedan - och det ledde till en mångårig dialog. I somras meddelade han att han drabbats av sjukdom med hopplös prognos och bad oss tiga om det. Det gjorde vi, men jag fortsatte skriva till Bengt, och skicka honom böcker. Han svarade ibland, korta mail som han nog inte själv slutkorrigerat, varken händerna eller tankarna lydde honom. Han berättade i alla fall att det handlade om en hjärntumör. Nu är han borta, och jag kommer att sakna honom mest för hans djupgående kunskaper om europeisk politik och ekonomi. Dessutom delade vi erfarenhet av Albanien, han hade arbetat där som rådgivare för de regeringar som tillträtt efter diktaturens fall. Bengt var en hängiven EU-anhängare. Han hade arbetat länge i "apparaten", men jag tror att det i ännu högre grad var FN han tjänat. Han återvände till Stockholm från Wien. För att dö? Det är skäl nog att vilja tillbaka till rötterna. Jag kommer att sakna Bengt mycket och trots att jag vetat sedan länge att han var döende är detta ett trist besked. Och jag kommer att bevara en stor tacksamhet över att jag fick ha kontakt med honom också under den sista, svåra tiden. Är du intresserad av att läsa honom så finns hans blogg fortfarande tillgänglig, här.  Hans Euroflarn är också högst läsvärda.

När tisdagen gick mot kväll skred jag till handling. En mobiltelefon är beställd, till ett pris och på villkor som jag klarar av. Det blir i själva verket en månadskostnad som ligger på bara en tredjedel av den fasta telefonins. Om mina fingrar får plats på dess tangentbord vet jag inte. Annars får jag väl tillgripa något smalare och spetsigare föremål.

Egentligen skulle jag nu skriva om något riktigt tungt och litterärt väsentligt, men ni får förlåta mig detta sätt att återhämta mig. Vi har en lång vinter framför oss och alla chanser i världen till fokusering på väsentligheter av det slaget. Just nu är döden en sådan för mig, och den måste omskrivas.

Onsdagen alltså. Sedan kommer det två vardagar till den här månaden. De kommer båda att beskäras av sjukhusbesök, men jag har ändå tankarna på bloggen och dess kommande innehåll.