Tobbe, sommaren 2014. Foto: Astrid Nydahl |
Idag är det på dagen två år sedan Tobbe begravdes. Jag tar tillfället i akt och lägger ut denna text som inleder manuset om honom.
10 oktober 2014, kväll. Vi
satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en
sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på
kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade
ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren
till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog
emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att
det tog flera sekunde innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur
menar du?” och jag, innan orden helt klingat av förstod vad hon menade.
Vid begravningen i Västra Vrams kyrka den 24 oktober 2014. |
Tobias var just då på väg i
begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter
Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga
tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas
hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en
månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg
Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon
utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga
skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när
han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom
att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det
första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila
var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att
vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.
*
Det hade blivit tradition att
vi alltid kom till Tobbe före hans födelsedag, för att vi skulle kunna
gratulera honom i avskildhet när inga andra var där. Egentligen ville han inte
gratuleras alls. Han var emot födelsedagar. Men vi lyckades få honom att välkomna
oss tidigt i juli 2014. Astrid hade bakat en tårta till honom, vi hade slagit
in som present en ny biografi över Johnny Cash och en cd med Willie Nelson där
han sjöng duetter med countrymusikens stora kvinnor. Han välkomnade oss. Han
vände på bokomslaget och sa som så många gånger förut ”Vilken vacker man!”. Han
beundrade tre män också för deras utseende: Johnny Cash, Willie Nelson och
Leonard Cohen.
Det var en fin sommardag och
vi skulle sitta under de vackra äppleträden i hans trädgård. Först satte vi dit
bordet och dukade med kaffemuggar, tallrikar och tårtan. Jag gick bort till vår
bil för att ta två campingstolar som vi brukade sitta i. Medan jag fällde upp
dem slog den ena ihop över mina fingrar. Tobias högg direkt, så som han vara
känd för att göra, med en sarkasm: ”Inte ens när du ska göra något bra lyckas
du pappa”. Enda sättet att möta hans ord var med skratt. Och så skrattade vi
tillsammans, och vi hörde en bil sakta in utanför tomten. Det var hans
storasyster Malin, som skulle lämna något. Också hon slog sig ner och vi
festade på tårtan tillsammans.
När vi skulle åka hem tog
Tobbe tag om Astrids midja och lyfte henne högt upp. Med mig höll han fast
kramen anmärkningsvärt länge. Så sa vi hej då och gick till bilen. Innan vi
visste ordet av hade Tobbe återvänt in till sitt flak med starköl som han
berättat att han fått av grannen, och till telefonen där han fortsatte ett
avbrutet samtal med Emma. Vi var rörda över hans varma farväl men fäste annars
ingen särskild vikt vid det.
*
Jag bodde i Sätaröds station
runt fem år efter skilsmässan. Det innebar att jag fanns kvar i samma by som
övriga familjen levde i. Efter skolan kom Tobbe till mig. Ibland kom hans
systrar Lina och Ditte också. Vi åt middag tillsammans och sedan gick de iväg
för eftermiddagens lekar med andra barn i byn. Lina och Ditte gick sedan hem
till Birgitta. Tobbe ville alltid stanna och se Bolibompa hos mig. Då passade
vi på att äta kvällsmat tillsammans. Efter det följde jag honom hem.
Vid ett tillfälle var de alla
tre hos mig en fin och solig dag. Jag hjälpte flickorna att resa ett indiantält
där de skulle leka tillsammans med kompisarna. Tobbe var ute på gamla järnvägen
och cyklade, den passerade mitt hus och var en förbindelse mellan Linderöd och
Tollarp. Plötsligt kommer Ditte springande med panik i blicken. Tobbe hade
fallit med cykeln och hon kunde inte få liv i honom. Det kunde inte heller jag.
Huvudet hade träffat en större sten, förmodligen vid tinningen. Han var
nerkissad och medvetslös, låg i min famn när jag ringde en granne som snabbt
körde oss till vårdcentralen inne i Tollarp. De fick liv i honom men ville att
han skulle vidare till sjukhuset. Han och jag hämtades i ambulans. När han låg
på en bår på akuten började han kräkas våldsamt. Birgitta kom dig och jag
återvände till byn och de andra barnen.
Vad som gick sönder i Tobbe
den dagen vet vi inte. Vi har haft våra misstankar men sällan eller aldrig
talat om dem. Det var först efter detta fall som hans epilepsi började ge sig
tillkänna.
Starkt berörande, skakande att läsa. Tobbe, din son.
SvaraRaderaTack kära Madeleine
SvaraRadera