Sándor Márai, en fritänkares förhållande till det totalitära

Korsholmen vid Ivösjön. Foto: Astrid Nydahl

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg).

”Djup vämjelse över varje slags samhälle. Frestad att fly och acceptera tidens förfall.” (Albert Camus, ur Anteckningar 1942 – 1951, i översättning av Anders Bodegård).

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 kan man läsa och begrunda utifrån en rad olika infallsvinklar. Man kan förstås nöja sig med att läsa den som en ungersk exilförfattares dagbok, eller som en fritänkares förhållande till det totalitära. Jag märker dock att jag själv i stigande grad läser den som en meditation över döden. Det är i alla fall tre teman som faller mig i tankarna under läsningen av Ervin Rosenbergs svenska översättning. 2008 läste jag den engelska översättningen av dagböckerna för perioden 1944 – 1948, Memoir of Hungary, och två år senare de aktuella dagböckerna för 1984 – 1989 då de utkom på danska. Efter sådan läsning vill man förstås ha mer. Det man undrar – säkert i fler länder än Sverige – är om den väldiga luckan för dagböckerna från 1949 till 1983 ska fyllas med engelskspråkiga utgåvor. Det är väl troligt att en svensk förläggare skulle ta sig an dem.

I en avslutande text i den nu aktuella svenska utgåvan skriver Nobelpristagaren Imre Kertész under rubriken Vittnesbörd om en borgare om något som kan beskrivas som signifikativt för Márais:

”Vad jag vill visa är att Márais emigration började redan hemma, redan under kriget närmare bestämt då han som ansvarsfull borgare började tänka kring Ungerns utväg ur krigets katastrof, kring hur landets själ och ande skulle restaureras. Vem hade behov av det? De nya ockupanterna – ryssarna – och deras inhemska bödelsdrängar brydde sig enbart om makten; de före detta nazistiska samarbetsmännen om att anpassa sig till det nya, samarbeta med de nya ockupanterna eller fly med den rövade judeförmögenheten; restjudenheten, som i klungor vände hem från lägren, om sorgen, en del av dem om hämnden, andra om utvandringen; och majoriteten av befolkningen om ingenting utöver överlevnaden, glömskan, försörjningen påträngande bekymmer och den snabba anpassningen. Den stora uppgörelsen, utan vilken inget nytt kan börja, kunde inte längre äga rum; istället för andens rening började snart den politiska polisens mordiska rensningar. Márai ser sig bestört omkring: ’Min situation i den ungerska intellektuella världen är i dag den handlingsförlamades’, skriver han 1947.”

Alltså var och skulle Márai förbli en ensam intellektuell, utanför allt det som han hoppats skulle bli en återuppbyggnad, ett skapande av nation på nytt. För honom återstod bara emigration – just det ordet använder Kertész. Inte flykt. Inte exil. Emigration. Ty, som Kertész säger, var det inte ”som flykting som han kommer till Väst, utan som europeisk författare, som, om vi får uttrycka oss på detta sätt, anmäler sin rätt att ta på sig ansvaret för delaktigheten i alla de synder som andens människor gjort sig skyldiga till mot anden”.

Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi i dag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i själva verket i självbedrägeri. 

I sitt informativa förord beskriver Ervin Rosenberg den migrationsväg som Márai inledde: ”Först Posilippo i Italien (1948-1952), sedan New York (1952-1967), Italien på nytt (Salerno, 1967-1980), till slut USA igen (San Diego, 1980-1989)”. Hans liv omfattade det 1900-tal som Rosenberg sammanfattar med orden: ”År och årtionden av omvälvande förändringar i en människas livsbetingelser: världskrig, belägring, hungersnöd, ockupation, totalitarism och framför allt landsflykt”.

Sándor Márai ser vår tids kunskap som en chimär. Det som kännetecknar den postmoderna västerländska civilisationen är snarare en förmåga att trycka på knappar, att surfa sig fram till snabba svar och enkla, av andra halvbildade människor, redan formulerade lösningar. Det räcker alltså inte att ”veta”; det gäller att ur detta skapa en bildning, en civilisatoriskt sammanhängande kraft:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ’hans stora vetande’, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ’vetandet’ ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ’vetande’ ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ’vetande’ inte längre ansträngning. Om någon inte ’vet’ det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ’vetandet’, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ’Att veta’ är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

I en kort anteckning kan han påminna om Cioran; här finns både gallans gift och realiteternas blick:

”28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.”

Men på ett annat ställer jämförs han med Erasmus och det är med påtagligt gillande han konstaterar det – inte minst som motsatsen till jämförelser förknippade med hemlandets historia:

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ’balkansk Erasmus’. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Hos Sándor Márai befinner vi oss här i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som i dag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.” Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen i stor utsträckning ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas smalt bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.

Det kanske starkaste i denna dagbok tycks mig ändå vara de anteckningar han gör under hustruns sjukdom och död. Där borrar han sig in i något som både kunde beskrivas som en förtvivlan sprungen ur den egna situationen och en existentiell meditation över livets absoluta meningslöshet – dödens förolämpning:

”Jag skriver och läser inte, men ibland drömmer jag att jag skriver. I drömmen rör sig raderna som en textremsa på en bioduk. Och raderna är meningsfulla, orden är rätt valda, stilen livfull. Den som skriver är inte ’jag’, det hela skrev inuti mig. Vägen tillbaka från livet till döden är mörk, jag famlar från Intet till Intet, och på vägen lyser här och där ett ord, ett begrepp, som lysmaskarna i en mörk skog.”

Rent konkret berättar han också, kortfattat men drabbande och klart, om L:s döende:

”På sjukhuset. Jag sitter en och en halv timme vid sängen, håller hennes hand, utan ett ord. Plötsligt säger hon: ’Så långsamt jag dör.’ Sedan är hon tyst tills jag går.”

Här finns inga trivialiteter. Här finns livet, döden och konsten skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet. Hans sista ord i dagboken – skrivna den 15 januari 1989 - antyder att han ska komma att få användning för den pistol han köpt och lärt sig att använda:

”Jag väntar på inkallelseordern; jag skyndar inte på den, men fördröjer den inte heller. Stunden är inne.” 

Ur min bok Vardagar före sammandrabbningen.