Lars Gustafssons sista diktsamling

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin (Bonniers)

Med Lars Gustafssons bortgång tidigare i år förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig och den utkommer idag, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

Jag har tillbragt mitt liv

med att ordna alfabetets bokstäver

på skiftande sätt. Ge och blanda.

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

Foto: Astrid Nydahl

Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

Gravitationen är den stora förbannelsen –

en aldrig avsedd deformation av rummet

orsakad av materiens störande närvaro

(ur dikten Insomnia)

Hos Lars Gustafsson, också nu postumt, umgås det vardagligt, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

Detta glas är snart tomt

Det rymde inte

Som någon kunde tro

Vin eller vatten

Men tid

Hur kunde ett glas rymma tid?