Framtidens "politiska system". Illusioner eller klarsyn?

Korsholmen. Foto: Astrid Nydahl

”Klarsynthet utrotar inte livsviljan, långt därifrån. Det gör en bara livsoduglig.” 

E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född, översättning av Lasse Söderberg

Efter alla dessa år med internet och egen blogg ställer jag mig allt oftare frågan vad som är blott illusioner. Ni som läser min blogg – och mina böcker – vet att jag inte hyser särskilt stort hopp om samtiden och framtiden.

Vad är det för en epok vi lever i? I mediavärlden syns den förstås extremt tydligt; nivellering, fördumning, konsumism och pöbelvälde räcker väl som exempel man kan utgå ifrån och betrakta med kritisk blick.

De människor som tror på förändringen handlar därför också utifrån sina illusioner. Illusion nummer ett är partiväsendet och parlamentarismen. Jag tror inte ett ögonblick på en förändring av de rådande villkoren med dessa verktyg. Man kan förändra i det lilla, men huvudtendensen finns kvar. Det kaos som sköljde över Sverige för ett år sedan lät sig hejdas med sådana beslut. Ett trevande och valhänt gränsskydd infördes.

Men verkligheten runt oss finns kvar. Jag behöver inte ens nämna vad som rapporteras från riket dagligen i form av våldsamma sammandrabbningar, våldtäkter, överansträngd sjukvård, för att inte tala om havererade kommunala budgetar. Jag behöver inte heller fördjupa mig i den globala situationen – redan den afrikanska befolkningsexplosionen talar sitt tydliga språk, till 2050 har befolkningen där fördubblats säger SCB utifrån en FN-rapport  – men kanske ändå nämna att Sverige och Europa aldrig kommer att radikalt kunna förändra några av villkoren i denna situation. Inte till det bättre. Eller ens till det annorlunda. Strypsnaran sitter där den är avsedd att sitta. Den som krånglar för mycket går under.

På hemmaplan sker det som sker i hela västvärlden. Hur kan det beskrivas? Jag är själv övertygad om att vi ser en civilisation i fritt fall. Den präglas av en ungdomskultur satt som högsta ideal, en drift mot värdeupplösning och likgiltighet inför det egna, personliga ansvaret. Folken shoppar på kredit och har sedan mage att beklaga sig när fattigdomsfällan slår igen framför dem. Kronofogdens arbete blir ett dagligt möte med närmast trasproletära, självförvållade lidanden, i det miljöer där man utan att blinka tagit till sig konsumismens budskap.

Men vi ser det förstås också i ett vidare, kulturellt fält. Det har att göra med brist på bildning. Människor med rösträtt kan inte ens statsministerns namn, än mindre är förstår kunskapen om statsapparatens funktioner. I kombination med allt sämre grundskolor och nivellerad högre utbildning får det fruktansvärda konsekvenser. Analfabetismen ser inte som den gjorda förr, men den är lika förödande. På amerikanska universitet byter man avancerade studieplaner mot dagiskultur:

” There are trigger warnings to help students protect their politically-correct sensitivities from free speech. And now… there are college student coloring books. That’s right. College coloring books with colored pencils or felt pens are now the rage as administrators scramble to find ways to help students de-stress. Ironically, students who break all the rules at campus protests find solace in staying within the lines. The old-fashioned coloring book, perhaps one of the few undigitized things left, is going viral. Students, who try to pass themselves off as twenty-one-year-olds to drink alcohol, are eager to assume the role of five-year-olds when it is time to bring out the crayons.” (John Horvat 4 oktober 2016)

Hur ska dessa människor kunna ta ansvar för sina liv och sammanhang efter en "utbildning" som avsiktligt fördummat dem?

Illusioner kan hålla samman ett kollektiv under en viss tid, men på sikt kommer de att bidra till ett socialt, kulturellt och politiskt sammanbrott.