Från Thoreau till Maitland

Foto: Astrid Nydahl

Vill man finna välformulerad kritik mot de hot mot tystnaden som den moderna kulturen innebär, finns det en rik litteratur. Man kan gå tillbaka till Henry David Thoreaus bok från 1840-talet, om de två åren i skogshyddan i Walden, eller till en man som Edward Abbey som skrev Desert Solitaire – a season in the wilderness 1968 (som jag har i en väl tummad pocketutgåva illustrerad med teckningar av Peter Parnall) och författare som portugisen Miguel Torga och polackerna Adam Zagajewski och Zygmunt Bauman vilka på olika sätt visat hur konsumtionskulturen hänger samman med frånvaron av tystnad. Abbey tror inte på kombinationen bil och långsamhet. Sin bok inleder han med orden:

”Do not jump into your automobil next June and rush out to canyon county hoping to see some of that which I attempted to evoke in these pages. In the first place you can´t see anything from a car; you´ve got to get out of the goddamned contraption and walk, better yet crawl, on hands and knees, over the sandstone and through the thornbush and cactus”.

Ur ett perspektiv som tycks förena sådana utgångspunkter har den brittiska författarinnan Sara Maitland skrivit A Book of Silence, som är en omfattande studie i ensamhetens och tystnadens problematik utifrån det egna livet. Maitland är mest känd som novellist, men har också publicerat romaner och fackböcker i olika ämnen. Hennes roman Daughters of Jerusalem belönades med Somerset Maughan Award 1978. Hon föddes 1950 i Galloway och studerade i Oxford och undervisar idag på distans för Lancaster University. Hon är katolsk konvertit och har tidigare också levt ett liv som prästfru i anglikanska kyrkan, är mamma till en vuxen son och en vuxen dotter, men har lämnat livet som hustru bakom sig. En viktig beståndsdel i hennes reflektioner kring det solitära livet och tystnaden kan sägas vara gemensam med Thomas Mertons; den handlar om bön och andligt liv.

Maitlands uppdrag  är att undersöka tystnaden – dess historia, dess landskap och kultur. Så formulerar hon det själv i boken. Detta uppdrag ger hon sig själv, när hon efter några experimentella perioder slutligen uppför sitt eget hus i skotska Galloway, där hon isolerad ute på en vidsträckt hed bosätter sig. I detta hus lever hon bara i sällskap av en hund, hon ser någon gång ibland den fårfarmare som är hennes närmaste granne, de vinkar till varandra. Hon är annars bara granne med den ständiga vinden, rovfåglarna och de oväder som drar förbi med stora regn och ihållande snöfall. Hennes landskap är mörkt om vintern, nordligt som det är, och i många avseenden ogästvänligt. Maitland beskriver också denna ensamma tillvaros mörka sidor, hallucinationer, syner, röster – men också dess konkreta problem som har med mat, tobak och värme att göra. När hallucinationerna blir starka och hon ser saker som rimligen inte kan ha funnits i den materiella världen blir hon ibland rädd, hon säger att hon ”kunde höra själva tystnaden skrika”. Tystnaden ”torkar ut och klär av” henne. Det är en styrka i hennes livsberättelse att dessa mörka och bitvis skrämmande erfarenheter redovisas, men de är inte dess centrala punkt. Den utgörs hela vägen av det solitära livets tystnad som en styrka, tillgång och nödvändighet. Den är varken koketterande eller idylliserande, och i dess sträva och nakna uppriktighet är den närvarande som mänsklig erfarenhet.

Foto: Astrid Nydahl

När Maitland fattade beslutet att dra sig tillbaka och leva i tystnad möttes hon av såväl oförståelse som välmenande råd. En kristen vän till henne skrev ett långt brev där hon med provocerande argument försökte avstyra det: ”Tystnaden är dödens plats” skrev hon och påminde Maitland om att ”ordet” var själva den kristna tankens grund, ”tystnaden är förtryck, ordet är frihetens ursprung”. Men Maitland lät sig inte imponeras, som författare skulle hon varje dag använda orden, både i det hon själv skrev och i det hon läste. Också läsningen kom att förändras, med tystnaden blev den mer eftertänksam, gick i ett lugnare tempo. Istället för att läsa mer, kom hon att läsa noggrannare. Maitland menar också att vi i vår tid främst förknippar tystnad med dårskap och depression men också med själviskhet och asocialt beteende. Vännernas reaktioner var alltså långt ifrån uppmuntrande. Men själv menar hon att insikten om naturens processer kan vara lärorik för människan: en svamp växer i tystnad, liksom cellerna delar sig, bakterier tillväxer och fotosyntesen skapar grönskan omkring oss – i tystnad. Denna koppling gör hon också när hon talar om sitt eget trädgårdsarbete, som fungerar som ett slags tyst meditation – den pågår medan hon samtidigt producerar sin egen mat. Och hon utvidgar det till att gälla allt människan lever i: gravitationen, ljuset, tiden – allt det som vi inte kan se, men som hela tiden, utan att höras, verkar runt oss.  Detta konstaterar hon, men ger sig inte iväg i flummiga resonemang.

Maitlands fyra mål för det nya livet var att hon ville förstå tystnaden bättre, utforska sin egen andlighet, nå djupare i sitt eget författarskap, och inte minst ville hon ha mer av tystnaden eftersom hon njutit så av de små doser hon redan fått i livet. År 2000 tog hon steget och flyttade till norra County Durham i nordöstra England, där det gamla blygruvdistriktet Weardale ligger.  Där skulle hon leva under en prövotid, och komma fram till om hon passade för tystnaden. I fyrtio dagar stannade hon. Svaret hon gav sig själv var ett tydligt ja: tiden där hade varit ”intressant, krävande, spännande och glädjande på djupet”, och utifrån denna vistelse har hon ansträngt sig att göra tystnaden till ”en daglig, hållbar livsstil”.  Sedan i februari 2007 lever hon i det grundligt renoverade och ombyggda gamla huset i norra Galloway, ett landskap som Edwin Muir beskrev 1935, med orden ”Här finns inga tecken på liv, bortsett från några enstaka betande får.”

Varför söker sig då Sara Maitland till den öde heden och tystnaden i sitt hus? Hennes främsta skäl tycks vara att hon mitt i livet ser att hon levt ”a noisy life”, att också hennes egna böcker varit bullriga. Hon observerar och blir alltmer kritisk till bullret och den ständiga ljudtapeten i London och längtar tillbaka till det Skottland där hon växte upp. Hon hänvisar också till Kafka, som sa att det kan aldrig finnas nog med tystnad för en människa som skriver. Ur den romantiska föreställningen om författarens tillvaro växte hennes egen om hur livet kunde levas. Den tysta tillvaro hon berättar om, från de förberedande platserna och i det egna, ensligt belägna huset,  ter sig både attraktiv och en smula skrämmande. Sättet hon gör det på är litterärt sett lika lockande som Thoreus berättelse om livet vid Walden.