Blodbaden och framtiden

Foto: Astrid Nydahl

Blodbaden i Syrien och Irak fortsätter. När det sägs att "ingen" bryr sig kan det låta som en sanning, men det är det inte. Kanske är problemet istället det motsatta, att "alla" bryr sig i den meningen att varje storpolitisk spelare på ett eller annat sätt är involverad. Om Clinton blir ny president kan det rentav leda till ett radikalt större amerikanskt ingripande och jag är inte en sådan människa som vågar spekulera i vad det leder till (men läxan från Libyen förskräcker). Att Trump lovat flytta landets ambassad i Israel till Jerusalem är förstås ett uttalande av rang men jag är inte säker på att det ens kommer att göras eller att det skulle gagna blodbadens offer. Av den närmaste omvärlden skulle det förmodligen betraktas som en provokation av så stor betydelse att fler blodbad inleds. I Mellanöstern kan man inte vara det minsta säker på att fredlig inriktning blir den första. Aldrig.

Att det är lördag innebär för mig ingenting annat än att ännu en dag ska levas. Om det blir en start vid havet blir resten av dagen bra. Om inte kommer den att präglas av trötta läsningar. Det ligger filmer och väntar, förvisso. Och en ny cd som kom som gåva från en vän i Helsingborg. Höstmörker är aldrig ett hinder för kultur, snarare tvärtom. Önskar er alla en god helg, så långt nu det är möjligt om man ägnar lidandet och smärtorna minsta tanke.