Barden Dylan och traditionen

Salman Rushdie gjorde ett viktigt uttalande om Dylan idag: ”From Orpheus to Faiz, song & poetry have been closely linked. Dylan is the brilliant inheritor of the bardic tradition.” Ska man döma av den svenska kulturkretsens uttalanden så saknas det inte bara kunskap om Bob Dylan utan också om barderna och de medeltida trubadurlyrikerna.

En professor i Lund angav Mellow Yellow som en favorit från Dylan. Att han förväxlar honom med en mindre viktig trubadur som Donovan är symptomatiskt. Utan kunskaper på mer än sitt eget område går man förstås vilse. Men jag har noterat hur det ser ut och jag förstår att de svenska bokförläggarna är mycket besvikna på Svenska Akademien. Det borde de inte vara. Tvärtom borde man notera att priset sätter den sjungna poesin i strålkastarljus och därmed kanske man också ökar intresset för Dylan som det språkgeni han är.

Marianne Sandels utgav redan 1997 sitt verk Under de gröna pinjen, i vilken hon presenterar och analyserar den trubadurlyrik som skrevs på galiciska och portugisiska i Spanien och Portugal under 1200- och 1300-talen. Sandels skriver:

”Den muntliga traditionen samverkade med den skriftliga, den världsliga med den kyrkliga. Text och musik bar fram de mest skilda budskap. Det som ursprungligen varit stoff från Bibeln eller hjältesagor ombildades och fick nytt uttryck i folkdiktningen.”

Också Dylan använder sig av mycket bibliskt material, över huvud taget finns det korn av judisk mystik och religion i hans texter allt sedan tidiga år, då han mest blev känd som ”protestsångare” (det var för övrigt ett begrepp som användes inom vänstern för de artister som med sina verk och uppträdanden kom att ingå i den rörelse som framför allt protesterade mot krigen i Indokina, och tidigare mot atomvapen). Bob Dylan själv ogillade den kategoriseringen, liksom han ogillat alla andra av samma slag, och man kan lätt påminna sig så många han fått genom åren. Bob Dylan är Bob Dylan, han representerar förstås bara sig själv och därmed har han också satt ner foten i en bransch där man älskar att dela ut tillhörighetsstämplar. 

Sandels specialstudie bör framhållas, samtidigt som man med henne påpekar att till exempel den tyskspråkiga diktningen av s.k. Minnesänger haft stort värde för trubadurlyriken hon undersöker.

Också i vår samtid har det funnits viktiga trubadurer som varit djupt förankrad i lyriken, här i Sverige sådana som Evert Taube, Cornelis och Olle Adolphsson. Man bör hålla i minnet att begreppet bard kunde beskriva både en sångare och en poet. Och det är just bard som Dylan är. Vid sidan av honom finns det andra stora i Nordamerika, jag tänker då främst på Leonard Cohen som jag uppmärksammade här i bloggen igår.

Att bli kallad bard är inte det sämsta. Att det ens i den moderna nöjeskulturen finns plats för barder är dessutom anmärkningsvärt. Själv håller jag dem avsides, och det spelar ingen roll om elektricitet används för instrumenten, de är och förblir barder så länge texterna blir verkets "budskap" och det skrivits på ett språk som är mer poesi än plakat, mer konst än banalitet. Som exempel kunde man framhålla Sad Eyed Lady of the Lowlands, Every Grain of Sand, Visions of Johanna, All Along the Watchtower och Changing of the Guards. Problemet med att lyfta fram enskilda kompositioner lätt gör att man minns hur många man därmed missat. Just därför lägger jag till en av de starka samtidsberättelser han skrivit: