Nathan Shachar: Sin egen
värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget (Bonniers)
Levde man i
vanföreställningen om att det goda och det onda var två sidor som stred i det
spanska inbördeskriget kunde man av litteraturen för länge sedan ha fått en
korrigerad och kanske rimligare bild. Av George Orwell erbjöds vi Hyllning till
Katalonien som på sitt nästan brutalt uppriktiga sätt visar vilket smutsigt
spel som spelades av Sovjet inom den ”goda sidan” och hur Spaniens kommunister
med glädje spelade med i allt som kunde ge dem större inflytande över republiken
än de förtjänade. Orwell var bara en av många som visade hur man kidnappade
anarkister, trotskister och andra, förde dem till fartyg där de spärrades in
för vidare transport till Gulag. Om de inte helt osentimentalt sköts vid
fronten. Orwells arbete är för alltid förknippat med POUM-milisen.
Nathan Shachars nya bok är
ett exempel på hur givande historieskrivning kan bli när den grundas på egen
och mångårig erfarenhet. Shachar var förvisso inte med då det begav sig, han är
född 1951 (son till akademiledamoten Knut Ahnlund och Katarina Kraft), men han
har ett livslångt och passionerat intresse för landet, dess kultur och
historia.
Denna tegelsten, drygt
sexhundra sidor, är som undertiteln säger en samling essäer om det spanska
inbördeskriget. Det som i mina ögon gör dem så intressanta är för det första
utgångspunkten i den egna, mångåriga erfarenheten, men också Shachars skarpa,
kritiska blick, som gör att han ser igenom det som annars ofta blir sanningar
när det i själva verket bara är propaganda eller klichéer. Aftonbladets kultursida fann det påkallat att klistra etiketten "borgerlig historieskrivning" på boken, men tillade försiktigtvis att den är "av hög kvalitet". Själv skulle jag hellre vilja kalla den medborgerlig och oberoende av ideologiska tankesystem.
Bakgrunden känner vi. Att
Franco och hans krets anfaller republiken 1936 med både materiellt och
ideologiskt stöd av Hitler och Mussolini. Denna bakgrund är också - om än sann - klichéernas
grundsten: med beskrivningen av dessa tre herrar glömmer man ofta bort att den
fjärde spelaren, Stalin och hans sovjetiska regim, i högsta grad bidrog till krigets brutalitet och
katastrofala följder. Vill man komma
närmare andra herrar – ty de är mest herrar – kan man bekanta sig med
dem och förstå deras betydelse hos Shachar. Av boken lär vi att den röda tuppen var lika blodtörstig och grym som den svarta och att det mesta som skrivits om "antifascismen" medvetet eller omedvetet blundat för eller förminskat den sidan av saken.
Allt som är gripande och rörande i den består inte av frontrapporter och blodsspillan. Tvärtom är Shachars starka, både fysiska och kulturella, närvaro hos människor han mött under årens lopp i Spanien för mig ett bestående minne. Om inte annat så visar de hur inbördeskrigets fasor ända in i våra dagar tvingar människor till tystnad eller en förlamande rädsla.
För mer läsning finns här en intressant artikel om inbördeskriget skriven av Antony Beevor.
Allt som är gripande och rörande i den består inte av frontrapporter och blodsspillan. Tvärtom är Shachars starka, både fysiska och kulturella, närvaro hos människor han mött under årens lopp i Spanien för mig ett bestående minne. Om inte annat så visar de hur inbördeskrigets fasor ända in i våra dagar tvingar människor till tystnad eller en förlamande rädsla.
För mer läsning finns här en intressant artikel om inbördeskriget skriven av Antony Beevor.
Beevors bok om spanska inbördeskriget är nöjaktig som studie betraktad. Den lutar åt vänster men inte katastrofalt mycket.
SvaraRaderaVi kommer - förmodligen är kanske bäst att tillägga - aldrig drabbas av tydliga diktaturer som Francos etcetera. Istället av "fascism med ett leende". Varpå många kommer försvara denna "välvilliga" fascism, som varande "värdegrund", "normkritik", "antirasism" och "feminism".
SvaraRaderaDe som anar bockfoten kommer att stämplas som "konspirationsteoretiker", "foliehattar" och i mer framskridet stadium av denna civila fascism som "psykiskt sjuka", som vårdcentraler kommer att "fånga upp", ungefär som de nu skall "fånga upp" alkoholister och kvinnor som misshandlas. (I den mån de alls har tid med patienter.)
Fördelen med 30-talets diktaturer plus Sovjet var att ingen kunde undgå att inse, att man levde under en diktatur.
Nyligen såg jag ett tv-program om Eric Snowden. Helt klart kan man efter det hävda att vi lever i en global polisstat. Kalla fakta, ingen retorisk överdrift. Och ändå - detta är ganska fascinerande - framstår anklagelser mot Hillary Clinton om mord på medarbetare som kan ha läckt hemliga dokument till Wikileaks, som desperata och galna.
Man kommer att tänka på Michael Corleone i Gudfadern II, när hans fru menar att vanliga affärsmän och politiker inte mördar konkurrenter: "Vem är det nu som är naiv?"