Shimon Peres har avlidit

Med Shimon Peres död har de legendariska israelerna av statsbyggargenerationen blivit en allt snävare krets, frågan är om det ens finns någon kvar i livet.

Att skriva initierat och personligt om honom är ingen lätt uppgift, så därför väljer jag att peka på några avgörande tidpunkter i hans liv. Jag kunde förstås ha berättat ett och annat från möten i Jerusalem på 1980-talet med människor som bakom ridån bidrog till det som skulle komma att bli Oslo-överenskommelsen, men dessa möten hade karaktären av personlig information (genom en av Abba Ebans rådgivare, Werner David Melchior).

Peres föddes 1923 i polska Wieniawa (nuvarande i Vishniev i Vitryssland) och kom med sin familj till mandatet Palestina vid elva års ålder. Han växte upp i Tel Aviv och gick bland annat på jordbruksgymnasium. Han levde sedan på kibbutzerna Geva och Alumot som han var medgrundare till, och där arbetade han med traditionella jordbrukssysslor.

Året före Israels utropande som självständig nation arbetade han med militära frågor under Ben Gurion och detta arbete fortsatte han under frihetskriget. 1948 blev han först chef för flottan och sedan för det israeliska försvarsministeriets delegation i USA.

1953, vid bara 29 års ålder, blev han av Ben Gurion utsedd till chef för försvarsministeriet, och den posten behöll han till 1959. Under den tiden arbetade han för att skapa särskilt goda relationer med Frankrike, men också med Israels nukleära program. 1959 röstades han in i Knesset, och han blev därmed parlamentsledamot ända fram till presidentvalet 2007.

Partistridena är också viktiga delar av Peres liv. Tillsammans med Ben Gurion lämnade han Mapai 1965 och blev generalsekreterare i Rafi (Israels Arbetarlista) Redan 1967 slogs Rafi och Mapai ihop sig och bildade Arbetarpartiet.

Shimon Peres har under åren haft en rad ministerposter. Han har arbetat i Golda Meirs regering och han deltog i förhandlingarna med Egypten om mellanstatliga förbindelser. Det var Peres som låg bakom den spektakulära räddningsaktionen på flygplatsen Entebbe i Uganda 1976.

Efter 30 år av maktinnehav tvingades Arbetarpartiet bort 1977. Då fick Peres posten som partiordförande och han stannade på den posten till 1992, och han blev också under den perioden vald till vice ordförande för Socialistinternationalen. Två gånger var Peres premiärminister, först åren 1984-86 och sedan 1986 – 1988 som vice premiärminister i den nationella enhetsregeringen. När Arbetarpartiet åter fick bilda regering 1992 blev hans utrikesminister och han skötte förhandlingarna om att sluta ett avtal med PLO, det skedde 1993 och året därpå gav det honom, Yitzhak Rabin och Arafat Nobels fredspris. Utvecklingen sedan dess känner vi; från optimismens dagar barkade allt åt skogen och det hjälpte föga att Israel lämnat Gaza.

Peres hade en vision om ett nytt Mellanöstern, han formulerade det rent av som om det fanns möjligheter till ett Benelux i Mellanöstern där Israel tillsammans med arabstater som Jordanien kunde utveckla ett ekonomiskt samarbete i fred.

När Yitzhak Rabin mördades i november 1995 valde Arbetarpartiet honom till Rabins efterträdande. Knesset gav honom sitt stöd.

1996 bildade han The Peres Center for Peace och kom alltmer att bli en symbol för fredsrösterna i Israel. 1997 efterträddes han som ordförande för Arbetarpartiet av Ehud Barak.

2001- 2002 var han vice premiärminister i Ariel Sharons koalitionsregering.

I ett nytt val om ordförandeposten i sitt parti förlorade han mot Amir Peretz. Han lämnade då partiet efter 60 år och avsåg att hjälpa Sharon att uppnå fred med palestinierna. Han blev då också medlem i det nybildade partiet Kadima.

2007 blev han Israels nionde president och valdes för sju år framåt.

Den 13 september 2016 fick han en allvarlig stroke och försattes i medicinsk koma på Sheba Medical Center utanför Tel Aviv.

(Uppgifterna i denna schematiska sammanställning har jag främst hämtat från Jewish Virtual Library).

Det finns förstås en rad kritiska röster också, till exempel Robert Fisk i The Independent som bland annat skriver:

When the world heard that Shimon Peres had died, it shouted “Peacemaker!” But when I heard that Peres was dead, I thought of blood and fire and slaughter. 

I saw the results: babies torn apart, shrieking refugees, smouldering bodies. It was a place called Qana and most of the 106 bodies – half of them children – now lie beneath the UN camp where they were torn to pieces by Israeli shells in 1996. I had been on a UN aid convoy just outside the south Lebanese village. Those shells swished right over our heads and into the refugees packed below us. It lasted for 17 minutes.

Shimon Peres, standing for election as Israel’s prime minister – a post he inherited when his predecessor Yitzhak Rabin was assassinated – decided to increase his military credentials before polling day by assaulting Lebanon. The joint Nobel Peace Prize holder used as an excuse the firing of Katyusha rockets over the Lebanese border by the Hezbollah. In fact, their rockets were retaliation for the killing of a small Lebanese boy by a booby-trap bomb they suspected had been left by an Israeli patrol. It mattered not.

Läs också här om Arie Lova Eliav.

I Dagens Nyheter ger Nathan Shachar en bra bild av Peres:

Få, om någon, världspolitisk profil har påverkat sitt lands öde så länge och så eftertryckligt som Peres. Men först på gamla dar vann han respekt och tillgivenhet tvärs över partigränserna. För nationalistväljare var han länge ett rött skynke, sinnebilden för europeiska judars dominans och arrogans gentemot landets orientaliska majoritet.