Klassiskt italiensk dikt

Foto: Astrid Nydahl

I förordet till Anders Österlings antologi Italiens klassisk lyrik (Casa Editrice Italica 1962) skriver Giacomo Oreglia:

"Österlings rykte och anseende borde avhålla oss från denna inledning. Egentligen önskar vi här framför allt offentligt frambära vår tacksamhet för hans generösa insatser som introduktör av vår klassiska och samtida diktning, för den aldrig svikande trofasthet mot den italienska kulturens egenvärden, som han på otaliga sätt visat under en nära sextioårig litterär verksamhet; ett engagemang och en trofasthet vilka ytterligare omvittnas av dessa italienska verser, som på ett förunderligt sätt kommit att tillhöra den renaste svenska poesins arv."

Så ser en hyllning av översättaren ut när den är som mest översvallande. Oreglia var bra på att berömma andra. Boken är en av de lite äldre pärlor jag har i lyrikhyllan. Jag kikar igenom böckerna nu när jag vet att jag måste avyttra (ge bort eller kasta) tusentals volymer. Det är en sorg att tänka på, men också en påminnelse om pärlorna som finns här. Jag citerar Giacomo Leopardis (1798-1837) dikt Det oändliga från antologin:

Kär var mig alltid denna öde kulle
och denna häck, som delvis utestänger
min blick från landets horisont i fjärran.
Men då jag sitter där i lugn betraktan
det händer stundom, att min tanke skapar
gränslösa rymder på den andra sidan,
ett djup av övermänsklig ro och tystnad,
i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.
Och hör jag vinden vinden susa där i snåret,
jag jämför nu oändlighetens stillhet
med denna röst: då minns jag evigheten
och döda tider och den tid som lever
i suset av ett ögonblick. På så vis
i det omätliga min tanke drunknar,
och i det havet kan jag ljuvt förlisa.