Voltaires tankar om toleransen

Nej, detta är inte Voltaires trädgård. Foto: Astrid Nydahl

Voltaire: Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (Daidalos, översättning, förord och kommentarer: Jan Stolpe).

”Vad är tolerans? Det är mänsklighetens privilegium. Vi är alla sprängfyllda av svaghet och misstag, låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag.”

(Voltaire 1764, ur Filosofiskt ficklexikon, svensk översättning av Olof Nordberg, 1996)

Bakgrunden till boken är, vilket framgår av dess titel, Jean Calas död. Nu är det inte vilken död som helst, utan ett grymt dödsstraff. Det som hänt är att Jean Calas son hittas hängd. Allt pekar på att det rör sig om ett självmord. I sitt förord berättar översättaren Jan Stolpe om en familjemiddag i oktober 1761. Äldste sonen Marc-Antoine bryter upp vid halvniotiden, och en timme senare hittas han död. Voltaire berättar att fadern avrättades i mars 1762. Det som såg ut som ett självmord blir istället betraktat som ett mord utfört av fadern, handelsmannen Jean Calas i Toulouse. Han var, ”liksom hustrun och alla barnen utom ett” protestanter. Sonen Marc-Antoine, ”var en läsande människa” och han ”stärkte sig i sin föresats genom att läsa allt som nånsin skrivits om självmord.” 

Här följer ett avsnitt som berättar om tidpunkten då sonen hittas hängd: ”Någon fanatiker ur populasen skrek att Jean Calas hade hängt sin son Marc-Antoine. När det ropet upprepades kom det på ett ögonblick ur allas munnar; andra tillade att den döde hade tänkt avsvärja sig sin tro nästa dag och att familjen och unge Lavaisse (en vän till sonen, min anm.) hade strypt honom av hat mot den katolska religionen. I nästa ögonblick rådde inget tvivel längre. Hela staden blev övertygad om att det är en religiös trossats bland protestanterna att en far och en mor måste mörda sin son så snart denne tänker omvända sig.” Här har vi egentligen sakens kärna: religionen. Voltaire avslutar sitt första redovisande kapitel med orden: ”Det ligger alltså i mänsklighetens intresse att utreda om religionen bör vara kärleksfull eller barbarisk.” Att Calas rehabiliterades 1765 var väl en klen tröst för familjen, dock politiskt viktig. Voltaire poängterade i bokens sluttext att han varken velat ”gagna eller skada familjen Calas” utan att ”denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet framlägger för makten och klokheten.”

Nu är inte denna bok i sin helhet en skrift om dödsdomen mot och avrättningen av Jean Calas. Men han använder detta upprörande fall som ingång till en text som rör sig på det principiella planet. Alltså: är det tolerans vi måste sträva efter så måste också de fanatiskt religiösa stå tillbaka för andra ideal.  Sedd så förstår man bättre varför boken såldes i mycket stort antal i Frankrike efter den islamistiska massakern på Charlie Hebdos redaktion i början av 2015. De terrordåd som efter den händelsen ägt rum i Frankrike lär inte ha minskat intresset för Voltaires skrift.

Så som det mesta idag bestäms av en religion – på snart sagt varje politiskt område – kan man säga att det gjorde under Voltaires tid. Turbulensen var minst sagt omfattande. Och mot den bakgrunden läser jag hans text om toleransen.

Voltaire talar om att en dogmatisk anda orsakar mycket lidande och död. Uppenbarligen oroar han sig mycket över att man i andra europeiska länder nått fram till en form av samlevnad medan man i Frankrike fortsätter att vålla katastrofer. Han framhåller kväkarna som ”måhända är löjliga” men ”har varit så dygdiga och gagnlöst undervisat övriga mänskligheten i fred”, ja han säger rentav att de är ”ett exempel och en skam för de folk som ännu inte känner toleransen.”

Till sektmedlemmar och andra fanatiker säger Voltaire att de måste upphöra med det förflutnas excesser: ”Gången tid är som om den aldrig existerat. Man måste alltid starta från den punkt där man befinner sig, och från den dit folken har nått”. Det är visdomsord som kunde praktiseras efter varje väpnad konflikt och varje förödande krig.

Naturrätten är en annan av Voltaires hjärtefrågor. Han menar att den – eftersom den av naturen anvisar vad som är rätt – borde vara självklar för oss alla och att all mänsklig rätt måste byggas på den. En universell princip pekar han på: ”Gör icke det som du inte vill att andra ska göra dig.” Och det avsnittet rundas av med dessa ord: ”Rätten till intolerans är alltså absurd och barbarisk, det är tigrarnas rätt, och den är mycket mer fasansfull eftersom tigrarna söndersliter bara för att äta medan vi utrotar varandra för paragrafers skull.”

En sak som slår mig under läsningen är förstås att Voltaire satte en bortre gräns för denna så viktiga tolerans. Gränsen går, inte att förvåna, vid de krafter som predikar intolerans eller vars ideologiska/politiska program i sig är intolerant. Så här skriver Voltaire: "Alltså krävs det att människorna börjar med att inte vara fanatiska för att de ska förtjäna tolerans." Att läsa gamla texter väcker förstås hela tiden tankar om det aktuella, det samtida. Voltaire får mig att ofta tänka på islamismen som predikar renhet, avskiljande och mord. Alla ”de otrogna”, ”avfällingarna”, ”judarna”, ”kristna” och fel sorts muslimer förtjänar bara att dö, så som fel sorts kristna gjorde det under Voltaires tid. Alternativt kan man för vissa tänka sig rollen som dhimmis under en islamistisk maktapparat. Men den gruppen blir nog väldigt liten när vår samtids massmördare är färdiga med sin mission. Svärdets, bombens och galgens mission. 

När man slår upp och börjar läsa en gammal bok kan det lätt hända att man tror sig kika ner i historiens mörker och att den inget har med vår samtid att göra. Just det vore fel, ty Voltaires text griper direkt in i det som pågår här och nu. Europa skakas nu av just religiös fanatism, de framsteg som tidigare uppnåtts tycks sakta upplösas och varje steg vi tar bakåt av hänsyn till denna fanatism undergräver både friheten och möjligheten att stå fast vid grundläggande principer. Därför, bland annat därför, bör vi läsa och lära av Voltaires traktat om toleransen.