Våldgästandet

Foto: Astrid Nydahl

Det finns ett svenskt ord som sällan används: våldgästa. Vad är innebörden av att våldgästa? Det innebär att en människa uppsöker en annan människa som inte bjudit hem henne. Man kan idag våldgästa på många olika sätt: med telefonen och rent fysiskt i dörröppningen. Begreppet kommer från medeltiden, då det, särskilt i krigstider, brukades om de människor som tilltvingade sig husrum och mat med makt. Sedan 1280 är det förbjudet i lag att våldgästa. Det var kung Magnus “Ladulås” Birgersson som i Alsnö stadga införde detta (tillnamnet fick han förmodligen för att han med lagen satte lås för ladorna, så att de inte skulle plundras - namnet belagt först på 1400-talet enligt Nationalencyklopedin). Det intressanta är att våldgästande av den typen förekommer i alla krig, det har vi också sett överflödigt många exempel på under senare tid.

Men ordet kan man idag använda om de människor som vägrar respektera en annan människas integritet. Jag minns att jag en gång frågade författaren Bengt Anderberg, som flitigt medverkade i tidskriften Studiekamraten när jag var redaktör, om man kunde hälsa på honom på Bornholm. Han svarade att han av princip inte tog emot gäster. Jag frågade inte fler gånger och jag respekterade hans ord. I umgänget med människor från Balkan är det precis tvärtom. De förväntar sig - i alla fall de albaner jag känner - att man ska dyka upp oanmäld. Och jag ser att de blir besvikna när man inte gör det. Men lika lite som jag själv vill bli våldgästad vill jag klampa in i andra människors hem oanmäld.

Jag har några obehagliga minnen av våldgästande. Personer som liftat eller cyklat ända från Malmö för att bli mina gäster. Jag har lugnt och sansat förklarat att deras plötsliga ankomst inte alls passat mig. Eftersom jag inte själv är en telefonmänniska är jag inte heller särskilt glad över att bli våldgästad med den. I princip talar jag bara med mina allra närmaste i telefon, med undantag för några särskilt kära kollegor och vänner. Jag är nästan frestad att hålla med Aksel Sandemose om det han skriver om telefoner (”Sedan jag blev ensam är jag ännu mindre än förr intresserad av att underhålla folk när det passar dem, och det är för övrigt lika störande att säga nej i telefon som det är ute i dörröppningen” skrev han i Murarna kring Jeriko). Jag har visserligen ingen mobiltelefon, men nog kan jag bli uppvaktad här hemma av den elakt ringande telefonen, av människor som jag inte har minsta lust att tala med. Men det var värre när jag drev mitt förlag. Många människor - också de missförstådda genierna, en särskilt besvärlig typ - drev mig till vansinne med sitt ringande. Först när jag skaffade telefonsvarare slapp jag tala med dem. Där hade jag också ett meddelande om att jag bara returnerade inskickade manus om de åtföljdes av svarsporto. Våldgästandet drabbar varje människa som sticker ut huvudet i offentligheten. Numera får jag nästan alltid vara i fred. Få tror att jag ska ge ut deras alster. Ännu färre tror att jag kan vara själasörjare.

Samhällen under upplösning

Landön, strax före regnet och åskan den 30 juli. Foto: Astrid Nydahl

Är samtal möjliga just nu? Nej, samtalens tid är förbi. Det som återstår är möjligen "debatten". Men om lögnerna används, så som i den politiska klassen, självdör också denna. Är det endast tystnaden som då finns kvar?

De dissonanser som uppstår i ett samhälle under upplösning kommer inte att kunna mildras. Det som en gång var fast har redan förflyktigats, och det som en gång var en gemensam grund är nu sankmark.

Varje enskild grupp/kollektiv/klan/klass kan utåt sett verka sammanhållen. Det är den inte. I själva verket har det som präglade industrialismen - klasskampen - ersatts av den själviska principen. Man tar men ger inte. Man utnyttjar men bidrar aldrig. Varje handling i det upplösta är en symbol- och identitetshandling. 

"Min grupp eller klan har alltid rätt, ni andra är mina måltavlor och därmed rasister/fascister/islamofober/homofober/ och allt ni gör utgår från förakt eller hat".

De skeva verklighetsbilder som kännetecknar vår tid bygger på sådana, ytliga och grovt tillyxade, antaganden. Därmed är samtalens tid förbi. 

Betraktelsen är det sista som återstår. I betraktelsen kan vi baklänges ta oss till de stora filosoferna, studera deras verk, grubbla på giltigheten för vår samtid. Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta.

Demonstration i Berlin under lördagen

Berlin lördag. Ja, naturligtvis. Frågan är bara varför, vem och hur. Det som skett i Tyskland på senare tid är förstås svaret på varför, liksom frågan om den öppna gränsens politik. Men vem är organisatörerna? Enligt Daily Express fredag är svaret: 

"The march is being organised by a coalition of anti-immigrant groups in Germany, where fears have been stoked by a succession of terrorist attacks carried out by refugees."

Och slutligen, frågan om hur. Jag tror att de så kallade "anti-fascisterna", de står förstås just nu i nära kontakt med den politiska klassen, kommer att se till att det blir våldsamt. Och på söndag kommer tyskar och alla andra att beskriva demonstrationen som "högerextrem" och "våldsam". Vi kan den här ritualen nu. Och vi vet att den kommer att fungera som en spiral, uppåt mot allt vidrigare uttryck. Ingenting är nytt under solen, varken det ena eller det andra, helt oberoende av om det kallar sig antifascistiskt eller något tredje. De verkliga problemen talar man inte om. Inte imorgon i alla fall, inte i Berlin.

Friedrich Nietzsche om allvarligt tänkande människor

Foto: Astrid Nydahl

"232. Bok två, sidan 351: De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt. Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang", sin "solidaritet" eller sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtar från tv-rutan eller datorskärmen. Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då?

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå.

Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

Några lärdomar från läsningen av Sándor Márais Örtabok

Foto: Astrid Nydahl

"Du får lugnt vara rädd. Jämra dig inte, men var rädd. Du kan jämra dig också, förresten, om det lättar din själ. Önska inte att dö "värdigt", alltså falskt. Dö som du har levat: som en människa, och därför lite hjältemodigt men också lite fegt." Det skriver Sándor Márai i sin Örtabok (till svenska av Susanna Fahlström i Visdomsord för vardagsbruk).

Jag tänker ofta på döden nu. Som Slas en gång sa: "Alla jävlar är ju döda nuförtiden". Att leva i ett bejakande av rädsla gör kanske döendet lättare? Jag vet inte, men jag vet hur många i min närhet som dött de senaste åren, barn, medelålders, gamla människor. Mina föräldrar. Mitt barnbarn. Min yngste son. Några vänner som stod mig nära. Några bekanta som varit vänner eller medvandrare, arbetskamrater, ungdomsvänner. Döden finns i mitt medvetande varje dag.

Cancer-ordet har man i hela min livstid försökt avdramatisera. Från KRÄFTA med versaler har vetenskapen tjatat på oss om att det finns många olika cancersjukdomar och att långt ifrån alla är dödliga. Men för mig är cancern förknippad med död. Gunilla dog i cancer bara lite över femtio. Mitt barnbarn Alfons dog i cancer, bara lite över fem.

Men om jag ska leva som en människa vill jag gärna blanda det Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger "tyst, du kränker en annan kultur". Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Skulle jag tiga nu när islamismen skördar offer i västerlandet så gott som varje dag? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att "jämra sig" är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

Jag känner också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."

På ett annat ställe i Örtaboken säger han, att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla, min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag ord till ord och försöker läsa meningen i det.