 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nej, jag försöker inte göra mig rolig. Detta mord bör nämligen betraktas som ett tidens tecken. I hela Europa - såväl västra som östra - finns det hundratusentals förbittrade, mörkerfyllda, pessimistiska, uppgivna människor som känner sig grundlurade av sina respektive politiker. Människor som förlorat allt det de var trygga med: bostadskvarter, grannar, miljöer, oändligt många som sedan hukar i sina hyreslägenheter med allt lägre pensioner och ett liv bortom det som de hade drömt om medan de slet i fabriker, butiker, gruvor, på sjukhusen, daghemmen och i åldringsvården.
Det är inte många som går från förbittringsstadiet till att bli mördare, som Thomas Mair, eller massmördare som Breivik. De flesta kastar en stol i väggen, dricker sig redlöst berusade på vad den egna kulturen erbjuder av öl, vin och sprit och somnar i tv-soffan eller bara gråter sig igenom livet med kvällstidningar och fotboll som enda glädjeämnen. Det är i brittiska medier nu omvittnat att denne Mair är ett psykiskt vrak, en tungt medicinerad ensamvarg.
Förändrar det någonting i sak? Nej, det gör det inte, ty han ansåg sig ha ett motiv. Anna Lindhs mördare är också ett psykiskt vrak, men han hade, i egna ögon, ett tungt motiv: NATO:s bombningar av hans mytologiskt älskade Serbien.
Europa skälver av den allt djupare kris som slår mot hela kontinenten. 1989 års drömmar om friheten var en chimär. 2016 års verklighet har mycket litet med frihet att göra. Fördämningar har brustit såväl socialt som demografiskt. EU:s medlemsländer träter sig in i meningslösheten om hur man ska hantera detta. Ingen tycks förmögen i verklig mening. Varje nya dag vittnar om hjälplöshet och blommande retorik, men också av cynism och uppenbara lögner.
Mordet på Jo Cox är ett memento för oss alla.
Mitt flitiga kommenterande här kanske kan upplevas som "tvångsmässigt", men i allmänhet är det ett ärligt uttryck för mitt varma instämmande. Så också denna gång.
SvaraRaderaFaktiskt berörde Thomas' text mig särskilt djupt denna gång. Även om jag är en hyfsat välbeställd pensionär, så känner jag igen mig i det där med
att ha förlorat mitt bostadskvarter - drivits i "inre exil", alltså en "internflykting" enligt UNHCR. (Kan synas antingen korkat eller cyniskt att skriva så, men fast mitt flyktingskap givetvis inte på långt när är i paritet med de flesta genuina flyktingars, bör man dock ha i åtanke att - såvitt jag förstått - inte alla genuina flyktingar i Syrien är fattiga. Inte heller är min situation lika livshotande som de syriska flyktingarnas - fast, åter, Damaskus är en relativt säker stad numera. Säkrare än Rinkeby-Tensta.)
De föraktfulla "intellektuella" som tjänar som våra härskares exegeter och präster, brukar kalla det "white flight", ett fenomen som fick sitt namn i USA, när vita flydde sina bostadskvarter när färgade flyttade in.
Norman Podheretz skrev i judiska Commentary om sitt "negerproblem" - 1963, nota bene, i dagens upplaga av tidningen ifråga hade den refuserats:
http://www.bernardavishai.info/Podhoretz