Litteraturen inför det totalitära

Foto: Astrid Nydahl

Om jag söker lösningar på politiska problem, letar jag då först i den skönlitterära litteraturen? Ja, om jag är ideologiskt skolad och formad gör jag nog det. Och när jag inte hittar dem dömer jag skönlitteraturen som meningslös eller i bästa fall förljugen.

Jag fick se ett praktfullt exempel på ideologisk läsning under dagen. Egentligen borde jag inte bli förvånad. Vi lever, som man levde under hela 1900-talet, i ideologiernas tidevarv. De totalitära idéerna formerar sina styrkor. Det som plågade Europa under 1900-talet, jag tänker främst på kommunismen och fascismen/nazismen, är väl idag något mindre akuta problem. Däremot står en äldre ideologi, nationalismen, på barrikaderna lite varstans. Den är väl rätt beskedlig i vårt eget land men mer genomgripande och bestämmande i andra.

Om man känner igen det totalitära i islamismen har man i alla fall lyckats identifiera ett stort hot. Islamismen är ett slutet tankesystem med sanningsanspråk.

Jag läser de stora ideologikritikerna för att bättre förstå den europeiska människan. Hur står hon emot det totalitära? Vad krossade hennes drömmar under 1900-talet? Att sträva efter en sådan förståelse är inte att söka politiska lösningar. Till det räcker aldrig de preliminära och ungefärliga beskrivningarna och berättelserna. Men de kan fördjupa kunskaper och fria tankar.