Lars Vilks 70 år idag. Ny bok om människan och konstnären

Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks (Document, forord af Bjørn Nørgaard)

”For år tilbage, da jeg kunne rejse alene med toget, henvendte en mand sig til mig. Han var muslim, han var høflig og venlig, og vi talte sammen uden at nå til forståelse. Men han skrev senere på sin blog, at hans første impuls, da han så mig på toget, havde været: Skal jeg tale med Vilks eller slå ham ihjel?” (ur boken).

Lars Vilks har under många år, för de flesta människor, förknippats med hans osedvanligt magnifika skapelser vid Öresunds kust, Nimis och Arx, och de följetongsliknande vändorna med myndigheter och konstkretsar (Nimis har till exempel allt sedan 1986 ägts av den redan då världskände konstnären Christo, och dessförinnan också av Joseph Beuys).

Lars Vilks liv och gärning förvandlades senare till symboler. Varför symboler? Därför att hans blygsamma rondellhund-teckning kunde uppfattas både som en markering av yttrande- och tryckfrihetens värden, och som religionskritik riktad mot islam.

Frågan man ställer sig: var det en medveten strategi från Vilks sida att det skulle bli så? Den första boken om människan och konstnären Vilks utkommer idag. I Danmark. På danska. Av det enkla skälet att det är på andra sidan sundet man gett honom en plattform och en möjlighet att visa och tala för sitt verk. Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen är två av initiativtagarna till Lars Vilks-kommittén som grundades i december 2012. De är också författarna bakom dagens bok med den fyndiga titeln Man forhandler ikke med et maskingevær. Under åren som gått sedan Vilks  fick sin ”dödsdom”, det skedde i september 2007, har författarna förstås lärt känna honom i gemensamt arbete. Möten, seminarier, öppna och fria diskussioner. Så kom terrorattentatet riktat mot Vilks, när kommittén höll diskussionsmöte på kulturhuset Krudttønden och situationen förvärrades ytterligare. Vilks fick lämna sitt hem. Hans säkerhetsvakter fick nu också i uppgift att gömma honom på olika säkra platser. (Här finns ytterligare information i min recension av Helle Merete Brix egen bok om attentatet).

Så kan man, provisoriskt och översiktligt, teckna bilden av konstnärens öde. Det som gör denna nya bok så intressant är att den går på djupet. Brix inleder med Mennesket Lars Vilks, texter byggda på samtal om allt mellan himmel och jord. Efter det kommer Jensens avsnitt Billedkunstneren Lars Vilks, som visar sig vara inte bara en berättelse om hans konstnärliga gärning utan också en konstteoretiskt reflektion kring Vilks teorier. Avslutningsvis kommer såväl en tidslinje om händelser i hans liv, från födelsen den 20 juni 1946 i Helsingborg fram till februari 2016. Sist i boken finns en förteckning över Vilks utställningar och bokverk.

Helle Merete Brix skriver den text som ger Lars Vilks själv ordet, och det är en mycket bra text som är både informativ och använder tillfället till att rent språklig ge läsaren en bild av konstnären. Hans ironier finns där, precis som i verkligheten, och hans milda avvisande av alla försök att placera honom i specifika åsiktsburar är naturligtvis åskådligt skildrade här. Det blir först en berättelse om vad som sker när en fri konstnär plötsligt måste anpassa sig till ett liv helt dikterat av säkerhetsaspekter. Han berättar att man först ville ge honom en ny identitet och ett nytt namn, vilket han naturligtvis avvisade eftersom ett sådant liv skulle vara omöjligt för honom. Möjligt blev det däremot att ha en säkerhetsvakt i en husvagn hemma på tomten. Resten är historia. Vi vet vad som hänt de senaste åren, då säkerhetsnivån hela tiden höjts.

Jag kan utifrån egna erfarnheter intyga att Vilks, trots stressen och oron, är en man som hanterar situationen med ett stoiskt lugn. Det till och med avundas jag honom. Han menar att barndomen gav honom en grundtrygghet – han beskriver sig själv som ett mycket älskat ensambarn. Sådant ger självtillit, säger han. Det var en kvinnornas värld han växte upp i, med ensam mor och med moster. Som ständigt angripen och ifrågasatt konstnär kan detta förstås hjälpa honom. Man orkar för övrigt inte med alla dumma frågor som ställs, om man inte lärt sig hantera dem som om de kom första gången.

Vilks talar om teckningarna – som både ledarskribenter och andra kallat ”dåliga” – som inspirerade av Oskar Kokoschkas ”nervösa streck”. Med det i bakhuvudet tänker jag att det hedrar honom att han avvisade Pamela Gellers förslag att han skulle sitta i en jury som bedömde en utställning med Muhammedteckningar i Texas, ”en form av inflation” kallar han det.

För mycket! Ja, konst som verktyg i politiska projekt, som Gellers, kan bara bli för mycket. Men uttrycket finns som titel på ett av Vilks mer kända verk: Nimis. Med den kunskapen går jag vidare i Uwe Max Jensens text om konstnären.

Åren 1997 – 2003 var Lars Vilks professor i konstteori vid konstakademien i Bergen. 1988 – 1997 arbetade han som lärare på konstakademien i Oslo och hade tidigare en liknande tjänst på Konsthögskolan i Stockholm. Hur många av dagens ”debattörer” vet ens att Lars doktorerade i konsthistoria vid Lunds universitet 1987? Jag menar att det är viktig information som här framkommer.

Men var då rondellhunden hans första kommenterande verk om islam? Inte alls. I boken visas och berättas det om ett tidigare verk. Redan 2001 ställde han ut en teckning med namnet Profeten ser på bandy. I samband med detta publicerade han också en text om en 115:e sura, Bandyspelarens sura, där Profeten lägger ut texten om intryck av det ”mångkulturella” Sverige och muslimers möten med den märkliga sportgrenen i landets norra regioner.

Vill man sedan förstå hela rondellhundens resa ska man läsa den här boken. Jensen skriver utförligt om de olika stegen och skeendena. Men minst lika intressant är hans genomgång av Vilks institutionella konstteori. Läser man hans blogg kan man få se utförliga diskussioner och texter i ämnet. Jensen skriver: ”Den institutionelle kunstteori beskæftiger sig med klassificering af kunst. Teorien siger ikke noget om kvaliteten af kunsten. Selv dårlig kunst er kunst.”

Utgivningen av den här boken, just idag när Lars fyller 70 år, ger mig själv anledning att påminna om att den mordhotade och gömde konstnären sällan utnjuter reservationslöst stöd i den svenska konstvärlden. Det är förstås både skamligt och pinsamt. Ändå har jag en känsla av att det är på väg att förändras. Bara en sådan sak som att journalisten Niclas Orrenius utger boken Skotten i Köpenhamn -  ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser, är av stor betydelse för framtiden. Vilks har många år kvar av skapande och diskussion kring tidens svåra frågor. Man bör börja med att läsa denna bok, eftersom den porträtterar, analyserar och bjuder på många nya infallsvinklar.