Köpmannaklassens Malmö

Ohlssons, sett från hörnet Kärleksgatan och Davidshallsgatan i Malmö. Kö till rean.

Steget från grundskolan ut i arbetslivet innebar en förnyad och intensivare kontakt med den malmöitiska köpmannaklassen. Här fanns de legendariska matthandlarna Nessim och Werup, här fanns Nils Malmström med sina herrekiperingar och inte minst Thor B. och Stina Pacini Ohlsson med Ohlssons ekiperingsbutiker på Stortorget och Södra förstadsgatan. Här fanns Bermans, grundat av legendaren Karl Bermans far. Här fanns också familjen Perlman som än idag driver Nisses kläder på Östergatan vid Drottningtorget. Och då har jag bara berört några viktiga 1900-talsfamiljer. Som hamnstad har Malmö förstås en rik historia av köpmän långt tillbaka i tiden – tänk bara på Frans Suell och familjen Kockum – men jag begränsar mig av det enkla skälet att jag vill berätta om Thor B. Ohlssons hustru Stina (som avled 2006, 94 år gammal). Hon härstammade från Italien och hade mycket stora estetiska krav på butikerna och de anställda. Det gick inte för sig med vad som helst. De många gånger exklusiva kunderna från när och fjärran tillhörde de övre samhällsskikten. Som dekoratörer fick vi lov att ha manchesterbyxor och slapp slipstvånget, men det var en stenhård regel att man alltid skulle ha sin vita arbetsrock på sig, så att både kunder och kollegor visste vem de hade att göra med.

 

Interiör Ohlssons i Malmö. Denna och övriga bilder från Sydsvenskans blogg Försvunna Malmö. Läs den, där finns massor av fin och intressant Malmöhistoria.

Jag fick min dekoratörsutbildning som anställd och fick på ett tidigt stadium börja skylta och dekorera på egen hand. Det var ett mycket stort förtroende, först från dekorationsateljén men sist och slutligen från Pacini Ohlsson personligen. När jag på telefon meddelade henne att ett skyltfönster var klart tog hon hissen ner från bostaden som låg ovanpå butiken. I detalj granskade hon sedan skyltningen från gatan. Då fick jag stå bredvid henne och ta emot eventuella anmärkningar. Oftast godkände hon mitt arbete och tyckte att jag hade full kontroll på dekoratörsyrket, min ungdom till trots. Pacini Ohlsson var den som introducerade Guccis varor i Sverige. I Sydsvenskan berättar modedirektrisen Irene Moberg i juli 2015 om modeskribenten Sonja ”Sonika” Thulins samarbete med henne. De två tog det exklusivaste modet till Malmö och höll modevisningar med kollektioner från Yves Saint Laurent, Dior och Nia Ricci på Hotell Kramer.

 

Skoavdelningen på Ohlssons i Malmö.

När USA:s ambassadör Holland – en svart man – besökte Malmö deltog jag i en demonstration utanför Kramer. Jag stod på ett elskåp och syntes därför mycket bra i den kvällens tv-nyheter. Dagen därpå blev jag inkallad till direktionen där jag upplystes om att deltagande i sådana demonstrationer stred mot företagets policy. Det var första spiken i kistan för mig. Den andra och sista kom när jag ensam skulle dekorera hörnfönstret med damunderkläder. I det fönstret saknades möjlighet att sätta upp draperi - sådana användes alltid i de stora fönstren för att ge arbetsro till dekoratören – och när människor stod utanför och knackade på rutan generades jag så mycket att jag lämnade först fönstret och en liten stund senare också företaget och min anställning. Det var efter den händelsen som jag sökte och fick jobb på Nordsjö färgfabrik. Men jag har hela mitt liv med värme sett tillbaka på de människor jag mötte, först på Malmströms där jag arbetade som expedit och sedan på Ohlssons där jag fick en bra utbildning. Thor B. och Stina Pacini Ohlssons var viktiga gestalter i det Malmö som formades under efterkrigstiden.

Det moderna företaget Ohlssons öppnade sin nya stora butik på Stortorget i september 1914 och kallades då i Sydsvenskan för ”södra Sveriges största herrekiperingsaffär”. Hur länge den var det vet jag inte. Men jag vet att många blev förtvivlade när den nye ägaren, företagsdödaren och cynikern Roger Akelius köpte upp och inom kort, våren 1972, konkursade alltsammans. Köerna ringlade långa till konkursutförsäljningen.

*

Tiden som dekoratörselev och sedan som dekoratör var det närmaste jag kom ett yrkesliv. Och då menar jag ett yrke jag utbildades för. Dekoratörsyrket smällde högt, inte bara för att det hade varit pappas utan för att jag i så hög grad gav det konstnärliga kvaliteter. Det är svårt att förstå, men det hade förstås med de estetiska aspekterna att göra. Dekoratören var då som nu egentligen bara en kugge i reklammaskinen. En vacker fönsterskyltning var det närmaste man kom verkliga livet och annonser kunde inte mäta sig med dem. Men dekoratörsyrket kom alltmer att förskingras och ytterst få företag har idag egna anställda i yrket. På sin höjd finns det dekorationsfirmor som fungerar som kringresande skyltningsproffs. Om man letar på nätet hittar man någon enstaka utbildning av folkhögskolemodell samt exklusiva firmor med dyra böcker om dekorationskonst och yrkets säljande funktioner. Det var för väl att jag, mest av en tillfällighet, tidigt kom att lämna yrket. Det hade stridit mot varje grundläggande tanke jag har om konsumismen som kultur och samhälle, att själv bidra till ett estetiskt flirtande med kundkretsen. Jag ryser bara jag använder sådana ord. Men det var det första och enda yrke jag utbildades till. Allt som kom därefter är självlärt. Och jag har alltid varit stolt över att vara en autodidakt författare. 

(Ur min Malmöbok, Ett barn är fött på Sevedsplan)