Helle Merete Brix: Gud og Profeten tilgiver ikke. En personlig beretning om terrorangrebet på Krudttønden (Dreamlitt, förord av Naser Khader)

Helle Merete Brix. Foto: Andreas Wiben Brix.

Det finns böcker man önskar att man slapp läsa. Helle Merete Brix nya bok är en sådan. Omständigheterna har tvingat henne att skriva den. Och de tvingar människor att läsa den. Det har jag just gjort.

Omständigheterna kan uttryckas konkret: den islamiska terrorismen. Européerna har den hårda vägen de senaste åren fått lära sig vad den innebär. Från ordens fatwor till handlingens jihadism. Från vredgade utfall till beväpnade anfall. Offren: alltid oskyldiga människor som utövar sina demokratiska fri- och rättigheter. Från London till Madrid, från Bryssel till Paris, från Moskva och Minsk till Köpenhamn.

Vad förenar de flesta islamiska terrordåden? Man kunde säga att de drivs av hat mot västerlandet, av en revanschlust som försöker teckna postkolonialismen som ännu en förtrycksmetod riktad mot muslimska länder och kulturer. Förutom troheten mot Profeten – alltid som vredgade rop vid attentaten – också den politiskt-religiöst färgade övertygelsen om att befinna sig i krig ”mot otrogna hundar” (kristna, judar och andra icke-muslimska kategorier, i vilka förstås också de sekulära krafterna räknas).

Nå, de konkreta attentat som ligger till grund för Helle Merete Brix kloka och välskrivna bok är alltså först attentatet mot Krudttønden (och sedan mot den judiska synagogan) - men av personliga skäl just första platsen, där hon var närvarande. I Kulturhuset Krudttønden hade man arrangerat ett diskussionsmöte om yttrande- och tryckfrihet. Medverkande var förutom Lars Vilks också Femen-aktivisten Inna Shevchenko och Frankrikes ambassadör Francois Zimery, curatorn Agnieszka Kolek och Marianna Fox från Passion for Freedom. Det är den 14 februari 2015 mötet ska hållas om eftermiddagen. Vid halv fyra hörs några märkliga smällar. Det är islamisten, dansk-palestiniern Omar Abdel Hamid el-Hussein som anlänt och han försöker skjuta sig in i lokalen med sitt M95 automatgevär som stulits från en hemvärnsman två år tidigare. Han skjuter rakt genom glasväggarna vid entrén, de danska och svenska säkerhetsvakterna besvarar elden. Terroristen lyckas inte ta sig in, men han har skadeskjutit ett par av vakterna. Värst av allt är att han också dödade filmregissören Finn Nørgaard som just då befann sig utanför möteslokalen.

Senare på kvällen angriper terroristen också en vakt, Dan Uzan, utanför den judiska synagogan. Han föll också offer för mördaren, några poliser skottskadades. Men på morgonen den 15 februari hade man lyckats spåra skytten och han dödades i samband med ingripandet. Inne i synagogan pågick en bat mitzvah med en stor skara gäster. Det kunde ha slutat med en massaker, precis som fallet hade kunnat vara på Krudttønden.

Författaren Helle Merete Brix är en av grundarna av den danska Lars Vilks-kommittén. Jag har bara mött henne en enda gång, och det var just på Krudttønden vid ett tidigare arrangemang med Vilks. Hon har i många år arbetat enträget mot islamismen och dess terror, och hon är en mycket seriös journalist som gång efter annan rapporterat från relevanta miljöer i bland annat Paris och London. Jag har följt henne länge, både i solidaritetsarbetet för och med Vilks, men också i annat hon skriver, inte minst om litteratur i Weekendavisen. Det jag uppskattar allra mest är hennes lågmälda saklighet. Och jag skulle vilja säga att den i högsta grad utmärker den nya boken. Det är en personlig bok, det betonas redan i titeln, en bok som i kortare eller längre texter berättar vad som hände. Men hon skildrar också både för- och efterspelet. Hon berättar om människors rädsla – inte minst om sin egen – och vad den leder fram till. Besviket skildrar hon hur fyra medlemmar av kommitténs styrelse lämnar och aldrig mer hörs av. Men också om hur människor spontant och med värme visar stöd efter attentatet. Det finns en mängd gripande avsnitt om sådana nära, personliga ting som bildar relief för den danska huvudstaden och människorna som lever och verkar där.

För mig som svensk författare infinner sig ändå en sorg vid läsningen. Jag frågar mig, som jag ofta gjort de senaste femton åren, allt sedan 11 september således, varför arbete som det Brix utför, inte är möjligt i Sverige. Varför är tystnaden alltid större än det talade och skrivna ordet här? Varför kan vi inte, med självklarhet och utan reservationer, ge vårt stöd till en människa som hamnat allra högst upp på islamisternas dödslistor och som dessutom har ett pris på sitt huvud? Varför denna hövlighet inför en skara simpla mördare och terrorister?

Jag kan inte förstå det, vill inte förstå det.

Men jag menar att Helle Merete Brix har skrivit en oerhört viktig bok. Den är angelägen för var och en som intresserar sig för hur frihetens fiender ser ut, vad de tänker och gör, och hur vi andra kan skydda oss mot den, hur skyddslösa och utsatta vi än känner oss. Bara tillsammans kan vi uppnå något som kunde likna ett motstånd. Låt mig avsluta med några ord från Gita Sahgal som Brix citerar. De uttalades på en konferens i London efter massakern på Charlie Hebdo, och Saghal jämförde situationen efter fatwan mot Salman Rushdie med dagens situation: ”Vi var 40 människor på gatan 1989. I Paris efter Charlie Hebdo var det 4 miljoner. Låt oss bygga på det hoppet.”