Europeiskt skräp

"Jag går så gärna på trottoaren, uppslukad av en gemensamhet som övergår allt förstånd. Det är det sista motståndet mot att dela maskinmänniskans öde och förvandlas till en automat. Min anonymitet i folkmassan räddar mig undan främlingskapet." (UR Ulf Peter Hallberg: Europeiskt skräp, 2009)

Birmingham. Foto: Astrid Nydahl

Det Hallberg skriver i sin bok Europeiskt skräp. Sexton sätt att minnas en pappa stöter jag ofta på i den litteratur jag helst läser. Hos Canetti, Cioran, Bernhard, Kertész och många andra är just anonymiteten i massan en förutsättning för allt det andra. I många år har jag funderat på fenomenet och allt sedan min bok Äntligen ensam (som kom ut för trettio år sedan) också formulerat känslan. Särskilt minns jag erfarenheten från Lissabon, då jag uttryckte tanken att man inför ett annat språk också bevarar en solitär aspekt trots att man befinner sig i storstadens massa av människor.

I min egen stad har jag svårt att fånga den. Åker allt mer sällan in eftersom jag vet att risken att stöta på någon människa som känner mig eller vet vem jag är, blir större. Jag hade från och med igår Skånetrafikens sommarkort som ger mig rätt att i tre månader åka med alla tåg och bussar inom Skåne. Tog en snabb tur vid 17-tiden till CSK för att skicka post, återvände efter exakt 14 minuter med vändande buss. Som jag befarat försvann all lust. Ensam som nu skyddar jag mig med inomhusvärlden, den som skänker tystnad och total kontroll.

Hade jag osedd kunnat ta mig till Lissabon, Birmingham eller Tirana hade jag gjort det. I dessa städer är jag helt anonym trots att jag känner dem väl. Bara i Birmingham finns det en risk att någon på puben skulle känna igen mig. Men för det mesta skulle jag vara hela anonym i folkmassan.

Vad sommaren framöver kommer att erbjuda är förstås inte möjligt att veta. Självklart kommer jag så småningom att tvinga mig själv ut i landskapet, se, lyssna, reflektera. Men idag tänker jag avstå. Jag tar djupa andetag, läser, äter ett kokt ägg, dricker inget ångestdrivande kaffe utan bara isvatten. Det är sannerligen inte lätt att vara människa. Man bär hela sin historia av tillkortakommanden och katastrofer på axlarna och blir i värsta fall påmind om dem.