Ett barn är fött på Sevedsplan

Stadiongatan 53 på Lorensborg, där jag levde som tonåring. Nu omgivet av säkerhetsstaket. Foto: Astrid Nydahl

Min bok Ett barn är fött på Sevedsplan finns ännu kvar till försäljning, närmare bestämt ett 30-tal exemplar. När sommaren nu anlänt tänker jag på förra sommaren, då jag kuskade runt i mina malmöitiska barn- och ungdomskvarter. Som en liten smakbit bjuder jag här på en av de inledande texterna i boken. Blir du nyfiken och vill läsa hela sänder du bara ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också trettio år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig. Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara. Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.

Med mamma Ylva och yngre bror i barnvagnen. Rasmusgatan, Seved, där jag föddes och växte upp. Familjefoto.

Malmö bär jag med mig sedan 1952.

Malmö lämnade jag 1982. Jag föraktade och avskydde Malmö då. Jag mest häpnar och förfäras av vad man gjort med staden sedan dess. Förvisso kan jag fortfarande känna både förakt och avsky, men det är två starka känslor som ter sig allt mer meningslösa eftersom jag har en mångårig fysisk distans nu. Istället är det en annan känsla som ofta överrumplar mig, den av lättnad. Jag slapp undan. Skulle och borde ha gjort det tidigare, men när jag väl lyckades fly kunde jag bara känna lättnad.

Staden hade jagat mig ut i en tystnad som jag längtat efter fram till dårskapens rand. Det var omöjligt att stanna i den stad som alltid mullrade, dunkade och skrek, som aldrig gav oss möjligheten till tyst samvaro i vårt eget hem därför att festerna, musikmaskinerna, slagsmålen, knarkkvartarna och zigenarritualerna på dragspel och bluesmästarens skrikande från enrummaren bredvid krävde sitt av luftrummet och eftersom jag inte riktigt förstod att jag inte kunde kräva särskilda tystnadsprivilegier bara för att jag fötts i fel tidsepok och för att mitt psyke saknade varje möjlighet att försvara sig mot den tidens kännetecken. Jag balanserade allra längst ut på kanten. Mina avgrundsskrik vände jag både inåt och ut i den närmaste familjekretsen, allt det som var demoner och vanföreställningar drabbade också dem, på ett mer fasansfullt sätt än jag kunnat ana då, medan det hände.

Delsjögatan, Bellevuegården, där jag levde med min familj som vuxen, före flykten från Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Nu skriver jag mig ner i minnena. Jag skriver mig ner i den avgrund jag aldrig lyckades ta mig upp ur. Skriver mig in i de allra mörkaste hålor en människa kan bära inom sig, hålor av skräck och våld, hålor av förtvivlan och missbruk. Jag ges förstås inget val, eftersom det är jag själv som både kräver och förväntar mig detta. Sanningen står skriven på insidan av min hud. Jag måste läsa den rad för rad och omvandla den till begripliga kategorier. Tvånget är lätt att bära, eftersom det inte bara är jag utan också alla som blev min familj ska kunna läsa och förstå vad som hände och hänt sedan då. Tvånget är en sedan länge framvuxen kraft som kan bära eller brista. Den leder om inte annat till att Malmö blir en stad av kött. Den varken förskönas eller förtalas. Den kommer fram, så som en bild gör det på fotopapper.

***

I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö." (Källan, 1:56 i inslaget, finns här)

Möllevångstorget. Foto: Astrid Nydahl

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

Den svenska flyktingpolitiken rymmer många paradoxer. En av dem är att man redan från start har betraktat det som en mänsklig rättighet att bosätta sig i de städer och områden där redan tjocka släkten från Damaskus, Bagdad eller Gaza bor. Systemet kallas Ebo och har kritiserats hårt av Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu. Ebo-lagen kommer att finnas kvar under hela mandatperioden. Det slog justitie-och migrationsminister Morgan Johansson (S) fast den 25 mars 2015. Skälet uppgavs vara det stora flyktingmottagandet kommande år. Det har inneburit extrem trångboddhet med fysiskt påtagliga problem som följd, inte minst i form av mögel och ohyra i de ständigt fuktiga och extrembebodda lägenheterna. Men det har också bidragit till en katastrofal gettoisering av Malmö. Klasskillnaderna som länge i modern tid varit stora i Malmö – industristadens mix av arbetarbefolkning och direktörsområden – har med denna utveckling blivit mycket större, men det självklara resultatet att stadens socialbidragskostnader slagit i taket sedan länge.

Vid busshållplatsen. Foto: Astrid Nydahl

En annan faktor, som med ojämna mellanrum redovisas i stadens tre dagstidningar, är den allt större svarta ekonomin, som ibland också växer i armkrok med den kriminella undre världen som inte sällan är etniskt organiserad. Besöker jag Möllevången eller hela den delen av Malmö, så får jag se hur detta ser ut till vardags. Visst kan jag klippa mig för en hundring och äta mig mätt för hälften. Men det beror ju på att alla dessa minisalonger och serveringar varken betalar skatt eller rimliga löner till sina anställda. Också i det avseendet är förhållandena rikt arabiserade.

Den viktigaste faktorn är kanske ändå islamiseringen, med allt vad den innebär av segregerande livsmönster. En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering. Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten. Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller. ”Vi gillar olika” hette det från Aftonbladet. Och man kan inte tvivla på att de menar det. 

Saken är bara den att de själva lever under omständigheter som är helsvenska och aldrig någonsin varit i närheten av annan arabisk kultur än den de möjligen möter på en restaurang. Titta på Aftonbladets chefredaktör och de flesta av tidningens journalister, se var de bor och jämför det med deras fluffiga kampanjjournalistik, ägnad åt andra än dem själva. På samma sätt blev Sydsvenskans kampanj ”Vi älskar Malmö” en parodi som fällde sig själv eftersom dödsskjutningarna fortsatte att skapa rädsla och otrygghet hos medborgarna.  Ingen godhjärtad propaganda kan överrösta den brutala verkligheten. Inte heller i Malmö.