Jens
Christian Grøndahl: Europas ambassade.
Essay (Gyldendal, Köpenhamn)
Den danske författaren Jens Christian Grøndahl är kanske
mest känd för sina lysande skönlitterära verk. Han är översatt till många
språk, också till svenska, med romaner som Lucca, Fyra dagar i mars, Ett annat ljus,
Hjärtljud, Indiansommar och Tystnad i oktober.
Jens Christian Grøndahl är född 1959 och bosatt i Köpenhamn, och
betraktas ofta som en av sin generations mest framträdande författare i
Danmark. Men han är också en av dessa allt ovanligare intellektuella som kan
diskutera, ja rent av debattera, utan att kasta glåpord i ansiktet på andra,
och som håller en både språkligt och tankemässigt nödvändig nivå i det han skriver
och säger. Hans nyutkomna bok, Europas ambassade, är genremässigt en essä, och som
sådan presenteras den också, dock med ett tillägg som ytterligare förklarar
den: en reseessä, som med förlagets ord ”gennem indtryk, møder og samtaler forsøger at tage bestik af,
hvordan flygtningekrisen påvirker vores forventninger til fremtiden og vores
selvforståelse som danskere og europæere.” Det är en mycket intressant, kanske också rent av gängse, utgångspunkt också i Sverige, och just därför menar jag att den
är så viktig att läsa. Alltså: hur påverkas våra framtidstankar och vår
självbild av den dramatik som utspelas i Europas södra delar, och som hänger
samman med den omfattande migrationen från Asien, Afrika och Mellanöstern?
Jens Christian Grøndahls bok är en förtätad och mycket klok essä om tidens svåraste fråga. Han reser inte till Lampedusa för att få en
förutfattad mening bekräftad. Han predikar inte heller för läsaren efter resan.
Hans utgångspunkt är något som slås fast alldeles i slutet av boken: den börjar
och slutar med terrorattentaten i Europa. I bokens förord har attentaten mot Lars
Vilks-föreläsningen och mot synagogan just ägt rum. De fruktansvärda attentaten
mot Charlie Hebdo och Bataclan accentuerade faran. I bokens slutkapitel har
attentaten i Bryssel just ägt rum. Men det finns en annan händelse som
återkommer i berättelsen: nyårsnattens sexuella övergrepp i Kölns centrum, då unga, "nyanlända", förgrep sig på tyska flickor.
Inför dessa delikata ämnen viker inte författaren undan. Tvärtom använder han
dem för att tillbakavisa alla anklagelser om ”islamofobi”. Han talar på samma
sätt, lugnt och resonerande, emot multikulturalismen av det enkla skälet att
den betraktar människor som ”representativa” massor men glömmer bort att tala
om de enskilda människorna. Multikulturalismen som politiskt projekt är en
förverkligad relativism. För den läsare som är känslig inför sakliga,
icke-ideologistyrda texter, kan jag redan här tala om att han skriver med
respekt om Tidehvervs-prästen Søren Krarup, att han också i de svåra diskussionerna
på Lampedusa försvarar den danska nationalstaten, och dess utveckling som
välfärdsstat gentemot dem som menar att det är allas vår plikt att förvandlas
till utbytbara globalister.
Ämnet är alltså det vi både i Danmark och Sverige kallar ”flyktingkrisen”.
Jens Christian Grøndahl tycks mena att det vore riktigare att tala om en
omfattande migrationsvåg, och att denna inte bara hänger samman med de pågående krigen, utan kanske i ännu högre grad med den moderna, digitala
kommunikationstekniken. Idag ser fattiga och förnedrade människor i tredje världen vårt
västerland i bild, de kan föreställa sig ett annat och bättre sätt att leva och
de tvekar inte, i hundratusental, att göra ett försök att uppnå detta.
Lampedusa är bara en station. De flesta vill norrut. Helt specifikt i första
hand till Tyskland och Sverige. Ett mindre antal till andra länder, inklusive
Danmark.
Också i Italien talar man om att IS och andra islamistiska
terrorister anländer hit i migrantströmmarna. Den skräck europeerna känner
inför terrorn kan inte bagatelliseras. Men hur går man från skräck till
öppenhet? Det är en fråga som Grøndahl diskuterar, med aktivister, med
socialarbetare, med kommunala representanter, ja också med afrikaner som väntar
på att transporteras vidare till det italienska fastlandet. Han tar det till
sig, när någon säger att migranten här inte tillhör en anonym massa, han eller
hon är en individ som man sett och ser i ögonen. De understryker att de inte är
rädda. Men de medger att det rådde fullt kaos 2011, och att de betraktade staten
som fienden, eftersom den överlät hela problemet till lokalbefolkningen.
Om man känner sig mogen för att låta sina egna tankar kring det
som sker, konfronteras med en klok, pregnant formulerad och erfarenhetsbaserad text
skriven av en man som inte befinner sig i propagandans tjänst, själv full av
frågor och osäkerheter, då rekommenderar jag varmt Jens Christian Grøndahls
bok. Dess titel har för övrigt fötts i ett samtal på plats i Italien, Lampedusa
är verkligen hela Europas ambassad.
Mörka krafter (EU etc) strävar medvetet efter vår undergång. De låter miljontals strömma hit som saknar asylskäl och ändå i media omtalas som "flyktingar". Statsministern kallar dessa "papperslösa" för främlingen man skall visa empati och lånar glans (tror han) från den barmhärtige samariten. Och vår förre statsminister - han som tyckte att SD:are fick skylla sig själva om de blev misshandlade - menar att vi skall jobba till 75 för att finansiera att vi "öppnar våra hjärtan" medan han själv fått ett toppjobb utomlands. Vilka kräk!
SvaraRaderaOch nu skall EU-pengar användas för att propagera för Islam. Boktips: "Underkastelse" av Michel Houellebecq.