Adorno om maskinsamhällets ”misshandelsorgier”

Foto: Astrid Nydahl

1944 påpekade Adorno att redan Goethe insett ”omöjligheten av mänskliga relationer i det annalkande industrisamhället”. Själv menade Adorno att humaniteten undertrycks av ”bilägarnas och radiolyssnarnas blinda konformism”. I det hela kan man nog dra slutsatsen att det var moderniteten Adorno ville beskriva; ett samhälle alldeles likt det begynnande 2000-talets, men med andra uttryck för en teknik som ytterligare gjorde människor till främlingar för varandra. Han var vaken för den paradox som uppstod med en teknik som ytligt sett förde människorna närmare varandra, men samtidigt gjorde dem till främlingar, i och med att en alltför stor intimitet ledde till ett främlingsskap orsakat av ”att distansen försvinner”. 

Idag lever vi i en modern kultur präglad av extremt snabb digital kommunikation. Eftersom jag själv fattat beslutet att stå utanför den mobila telefonins ständigt närvarande tjatter – oftast om banaliteter och därför helt onödiga att avhandla per telefon – har jag också ställt mig utanför en kultur, som i kraft av sina maskiner, basmullrande stereoanläggningar, kraftigt förstärkt populärkultur i det offentliga rummet (inte minst stadsfestivalernas terror), telefoni och ett globalt tv-nät av likformig underhållning är ett slags förstadie till det Adorno kallar ”fascistiska misshandelsorgier”. 

Kunde Adorno formulera denna civilisationskritik redan 1944 är det en plikt för oss, som nu ser maskinkulturen på sin kanske högsta nivå, att uttrycka ett slags teori om vad den ständiga närvaron i den elektroniska och delvis fiktiva rymden gör med oss som individer och som samhälle.