lördag 7 maj 2016

Helgläsning: vad är populism?

I danska Politiken skrev kulturredaktören Rune Lykkeberg om en intressant tysk bok: Jan-Werner Müller: Was ist Populismus? Ein Essay. (Edition Suhrkamp).

Foto: Astrid Nydahl
Den sortens essäistik är milt uttryckt ovanligt i Sverige. Ska vi alls diskutera populismen så är de flesta repliker eller texter redan utskrivna och ordinerade av den politiska och mediala klassen: populism finns per definition endast till höger om politikens mittfält. Så antas det vara därför att Sverigedemokraterna existerar och alla som yttrar sig misstänkt likt dem är automatiskt insorterade som populister.

Varför röstar nu människor på populister och var finns de i politiken? Rune Lykkeberg sorterar Müllers argument. Punkt ett handlar om rädsla. Då blir slutsatsen ganska enkel: är de inte fascister eller dårar så är de rädda för globaliseringen som i praktiken tar jobben ifrån dem och dessutom öppnar de bostadsområden där de alltid levt för invandrare och flyktingar (inget originellt argument i en epok där vi sedan flera årtionden sett hur t.ex. svenskar flytt förorter som förvandlats till det som kallas etniska enklaver).

Det, säger Lykkeberg, är ett sätt att förstå populisterna. Det är en empatisk metod, ”föräldrarna i samhället klappar de populistiska barnen på huvudet och säger: vi förstår att ni är rädda. Man kunde kalla denna förklaring för socialpsykologisk.”

En annan förklaring skulle vara att populister alltid är ”radikalt demokratiska. De är således mer demokratiska än den representativa demokratin. De är motståndare till politiska eliter, som inte känner till den verklighet där vanligt folk lever dagligen. Makten ska tillbaka till folket, den makt eliterna stulit.”

Den förklaringsmodellen kallar han ”demokratiorienterad”.

Den tredje formen av populism är ”förlorarnas protest”. Den modellen förklarar populismen utifrån väljarens perspektiv, den studerar väljarnas ekonomiska och politiska position där den vill förstå de populistiska partierna. Runeberg kallar den för ”ett slags vänsterorienterad förklaring”.

Vilken är då den tyske idéhistorikern Jan-Werner Müller idé bakom boken? Runeberg säger att det är att den samlar alla populistiska tendenser och utsätter dem för undersökningar, oavsett om de framställer sig som höger eller vänster. I Europa definierar vi omedelbart populismen som ”högerorienterad” och pekar på partier som Front National i Frankrike, Fidezs i Ungern och Alternativ für Deutschland i Tyskland som alla kräver kontroll av invandringen ”og befrielse af det politisk undertrykte folk.”

Men i Sydamerikan är populismens socialistisk! Se bara på Venezuela och en man som Hugo Chavez. Hans politik utgick från tesen att stå på de fattigas sida mot en korrupt överklass. Han lovade sitt folk i princip allt det de inte hade.

I USA är populismen närmast socialdemokratisk. Bernie Sanders räknas som ”en värdig representant för den populistiska traditionen”. Occupy Wall-streetrörelsen betraktas som ”lyckad populism” (man skulle förstås gärna vilja se en analys av Trumps populism, tänker jag själv).

Man kan således inte, säger bokens författare, reducera populismen till ett bestämt program. Müller definierar den med följande ord: ”Populismen är enligt min tes en bestämd föreställning om politik, som hyllar det moraliska rena homogena folket, vilket står inför en omoralisk, korrumperad och snyltande elit – som alltså inte är en del av folket.”

Populistiska ledare hävdar att de representerar folket, och folket är för dem ett moraliskt begrepp. Folket har alltid rätt och folket är alltid offret. Folket är ”den mytiska substans som populisterna antar att vi alla känner till.". Det är "de dumme svin på toppen mod de ærlige ofre i bundet."

Slutligen, säger Müller, utgår de ifrån att folket är en samlad helhet. Det paradoxala, säger han, är ”att man alltid talar ett språk som om man vore en befrielserörelse i en diktatur.”

Jag hade kunnat referera mycket mer från den intressanta artikeln om boken, men väljer att avsluta här. Populismen finns som bekant överallt runt oss. Den blir allt lättare att känna igen. Dess närvaro i våra västerländska samhällen har i herrans många år gjort mig främmande inför tanken att delta i de parlamentariska valen. Jag ser nämligen ingen väsentlig skillnad på populisterna till höger och de till vänster.



1 kommentar:

  1. Populism är inget annat än ett begrepp som används av en korrumperad elit mot rörelser som utmanar den rådande maktordningen. I Europa är den absoluta majoriteten av utmanarna, undantaget UKIP, förespråkare av en generös välfärdsstat m a o socialister.

    Utgår man ifrån svenska förhållanden är den gamla högervänster skalan överflödig, eftersom alla politiska partier som finns representerade i RD är mer eller mindre socialistiska. Etablissemanget har lyckats att utmåla utmanarna som den nya "bruna" högern i syfte att behålla sin väljarbas, som råkar vara de största förlorarna på globaliseringen.

    Det som är den egentliga skillnaden mellan "populisterna" och eliterna är frågan hur mycket makt över det egna landet skall svenskarna outsourca till internationella institutioner.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.