Har jag härmed skrivit min sista bok?

Fernando Pessoas skrivmaskin.

Sista boken? Ger jag nu ut min sista bok? Frågan kan inte besvaras utan en blick bakåt.

Jag har varit egenförläggare i många år nu. Den sista förläggaren jag hade – Tusculums förlag som drevs av Helena von Hofsten – är det bästa jag haft sedan Interculture under ledning av Jan Valdelin på 1980-talet. Tusculum gav ut tre av mina böcker, Alla de andra som också skrev, Långsamhetens nej samt En centraleuropeisk afton.  Jag var glad att slutligen ha ett bra förlag i ryggen, en noggrann förläggare, pålitlig och ambitiös. Men hennes förlag försvann på grund av sjukdom. Då bestämde jag mig för att ge ut Kulturen vid stupet 2011 genom bloggen. Det gick över all förväntan.

Vad har skett sedan dess? Kort uttryckt: jag har utgivit ytterligare sju böcker genom bloggen. De har gett mig många nya läsare och många intressanta kontakter i litteraturens och politikens världar. Här förtecknar jag dessa böcker med några kommentarer (och i vissa fall något enstaka recensionsklipp):

Sextio år senare. Mellanöstern, den libyska krigsvåren & islamiseringen (2012)

Först tänkte jag göra en samlingsvolym med olika äldre texter ur mina tidigare utgivna böcker, i samband med min 60-årsdag som inträffade just 2012. Istället blev det denna bok som i allt väsentligt handlade om annat som blivit 60 år. Israel till exempel. Mellanösternkonflikten. Också det som då presenterades som en ”arabisk vår” rymdes i boken, konkret blev det mycket om Libyen och Kaddafis sekulära men också totalitära regim. Islamiseringen blev ytterligare ett ämne.

Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.  (2012)

Min bok om det engelska landskapet West Midlands, kanske mest känt som Black Country, föddes egentligen redan 1998. Då bodde jag och min hustru i Birmingham en hel termin, medan hon studerade. Där fick jag den första inblicken i engelskt postindustriellt liv, och samtidigt mina första möten med islam, moskékulturen och islamismen. Bokens rekordlånga underrubrik tyckte jag behövdes för att försöka ringa in vad det hela egentligen handlade om. Boken är helt slutsåld.

”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?” (Lars Vilks)

Medborgaren, makten och moskén 2013

I den här boken samlade jag vad jag skrivit i ämnet – allt från litteraturrecensioner till artiklar, essäer och reportage.

”För Nydahls del så är avsvärjandet av alla religiösa och politiska band väl detsamma som att balansera utan återförsäkringar. Ibland tycker jag balansen är bra, ibland inte – konstigare än så är det inte." (Bloggaren Björnbrum)

Identitärt 2014

Jag hade läst en hel del om och av identitära nationalister när jag bestämde mig för att ta reda på – och redovisa – betydligt mer. Jag intervjuade tongivande personer i identitära kretsar och jag läste allt jag kunde få tag i. Många förväxlade bokens ämne med författaren. Jag fick förstås stämplar men bortsåg från dem och kunde konstatera att jag i alla fall gjort ett grundligt arbete. Mina källor finns kvar men jag skriver inte något om dem. Detta arbete ville jag slutföra, men jag har i de flesta avseenden lagt det bakom mig. Boken är helt slutsåld sedan ett år tillbaka.

”Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst och erbjuder resonemang som har tänkts klart.” (Björn Kohlström i bloggen Bernur)

Solitär i nyspråkets tid 2014

En tankebok i samma tradition som tidigare utgivna Den tysta zonen, Förensligandet och Inre frihet.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson ”I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ’människor kan bygga ett liv på socialbidrag’ och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.”

Antecknat i krigstid 2015

Jag skrev under ett kvartal dagbok som utgick från och kommenterade händelserna i det allt mer överhettade Ukraina, där striden tycktes stå mellan ryska och europeiska intressen. Parallellt med det skildrade jag det krig som pågick i Gaza. Jag tillägnade boken min avlidne son Tobias.

”I Nydahls humanistiska perspektiv kan man inte hålla på någon stormakt eller kraft. Det är med de enskilda människornas lidande han ser konflikten” (Björn Werner i Kristianstadsbladet)

Ett barn är fött på Sevedsplan 2015

Boken om Malmö hade jag länge filat på. Redan i mitt projekt Politisk geografi hade jag kommit in på olika aspekter av utvecklingen i Malmö. Sommaren 2015 gjorde jag tre resor till Malmö, såg mina barndomsmiljöer och de förorter där jag levt med fru och barn. Det utlöste ett febrilt skrivande och resulterade i min bok som blev både ett stadsporträtt och en självbiografi. Några få exemplar finns kvar.

”Thomas Nydahl heter pågen. Han har skrivit en bok om Malmö. Ett barn är fött på Sevedsplan. Samma Seved som nu är no-go-zon. Att några svenska medier skulle intressera sig för denna tidsresa faller på att boken talar klartext om Malmös nuvarande läge. Stan är utfattig och starkt segregerad. Och våldsam.(…) Jag har läst boken och den är faktiskt obehaglig. Sann men obehaglig. Min enda tröst är att både son och sonson kommer att lämna detta sjunkande skepp. Så även jag.” (Bloggaren Ipse Cogita)

"Nydahl berättar med stark närvaro om sin barndoms och ungdoms Malmö under 50-, 60- och 70-talen. Miljöerna, stämningen, tidsandan. De nybyggda förorterna, hemmafruarna, industrierna. Ett minne som återkommer i flera texter handlar om när den snart nioårige Thomas skickas iväg på 'vilohem'. Insiktsfullt och smärtsamt beskrivs hur barnet inte vet varför han är där, och den känsla han ännu inte kan sätta ord på: ångesten." (Annika Torstensson i Kristianstadsbladet)

Varför kan detta vara min sista bok?

Kring detta vill jag inte teoretisera allt för mycket. Jag tror svaret kan uttryckas väldigt enkelt: i min dator har jag med utgivningen av årets bok inte fler idéer eller skisser till böcker. Och det är ett stort experiment varje gång jag ger ut själv eftersom jag aldrig vet om det ska gå runt ekonomiskt. Skulle det inte bli fler böcker vill jag passa på att tacka alla er läsare, för stimulerande brevreaktioner, för läsning och för att ni köpt mina böcker.