Asylrätten. Några funderingar

Hur många asylsökande kan bo i denna skånska by? Foto: Astrid Nydahl

“When we are divided unfortunate things happen. A house divided against itself cannot stand.” (Rabbi Jonathan Sacks, 12 april 2016)

Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”. 

I samtliga dessa fall har jag betraktat asylsökande som individer. De har inte varit så många vid varje enskilt tillfälle att de så att säga försvunnit i massan. I och med att jag också lärt känna en del av dessa människor personligen – och dessutom blivit fosterförälder till en av dem – har det individuella perspektivet alltid varit en självklarhet.

Frågan är om man kan bevara det perspektivet idag. Hur ser man fler än etthundratusen människor i ögonen samtidigt? Hur transformerar man massan av asylsökande från Asien, Afrika och Mellanöstern till individer? Jag tror att de flesta av oss har svårt att göra det. Sverige är en liten nation. Många samhällen i vårt land är alltjämt mycket små och den sociala balans som funnits i dessa små samhällen har självklart förbytts i obalans om man samtidigt låtit flera hundra asylsökande bosätta sig där samtidigt.

Regeringen talar om att upp till 80.000 personer ur det gångna årets stora inflöde ska avvisas därför att de saknar asylskäl. Har dessa personer redan hunnit få sin sak prövad individuellt?

Jag fann följande uppgifter på Migrationsverkets hemsida om asylrätten:

”Asylsökande är den som tar sig till Sverige och ansöker om skydd (asyl) här, men som ännu inte har fått sin ansökan avgjord (…) Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bl.a. att Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt. Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU:regler är du flykting om du har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av: ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.”

Vidare läser jag:

”Du som söker asyl måste berätta för Migrationsverket vem du är. Det är ditt ansvar att styrka din identitet. Det betyder att du ska visa handlingar som styrker vad du heter, när du är född och vilket medborgarskap du har. Handlingen ska dessutom vara försedd med ett foto och vara utfärdad av behörig myndighet (…) Kan du inte visa sådana handlingar direkt när du söker asyl är det din skyldighet att skaffa fram sådana handlingar så fort som möjligt. Under väntetiden kommer du därför att få i uppdrag att skaffa fram identitetshandlingar. Det betyder att du aktivt måste arbeta med att klarlägga din identitet till dess att den är fastställd.”

Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?

Utifrån det jag finner hos Migrationsverket i kombination med daglig information, kan jag konstatera att de flesta marockanska pojkar, afghanska, etiopiska eller somaliska unga män, afrikaner från olika nationer på den kontinenten, albaner från Albanien eller Kosova, andra Balkanfödda som bosnier, makedonier eller serber, och ytterligare andra asylsökande egentligen saknar rätt till asyl. I individuella fall, relaterade till de regler som Migrationsverket anger, finns de förstås. Det är politiska eller kulturella aktivister som kan behöva skydd. Men det är aldrig hela folk som "behöver"eller ska uppmuntras till att förvänta sig det. Särskilt inte nu. De flesta nationer på jorden har problem. Miljoner människor är bottenlöst fattiga, utnyttjade, förslavade. Hela nationer lider av galna despoters påfund. Det är väl ingen normalbegåvad människa som förnekar det. Men: Sverige kan inte lösa alla dessa problem. Det är en naiv, obildad och farlig föreställning som orsakar split och osämja.

Bland de arabiska folken kan saken se annorlunda ut. Men om hela landsändar av Syrien och Irak avfolkas därför att alla de boende där sökt sig till Tyskland och Sverige för att få asylrätten prövad uppnås ingen som helst lösning. Det har två skäl: för det första kan en arabisk, muslimsk kultur aldrig smälta samman med den svenska, lilla nationens sekulära grund, och för det andra är det inte ett skandinaviskt lands plikt att reda ut resultatet av sekteristiska, huvudsakligen religiöst grundande, inbördeskrig. Sverige kan bistå med medel i dessa länders närområden och med expertis vid återuppbyggnaden, men aldrig med att ge hela landsändar asyl.

Detta är några preliminära tankar. Ni får gärna bidra i kommentarfältet.