Vinterns behov

Foto: Astrid Nydahl

Jag skriver meddelanden ut i världen som är mer definitiva än förut. Vågar säga att jag är trött på maskspelen och förställningen, att några leenden inte ska förekomma så länge det döljs någonting annat under dem. Vet att sådana påståenden kan leda till isolering och fördjupad avskildhet, men fruktar ingenting.

Det jag behöver har jag: vänner jag brevväxlar med varje vecka, rösterna ur det förflutna, men också de samtida, i böckerna. Och den dova tonen från Chet Bakers trumpet eller den spröda klangen från en fagott eller en cellos djupa allvar från barockmusiken. Kan en människa begära mer om hon samtidigt lever i kärlek?