Misären, det obefintliga upproret

Foto: Astrid Nydahl

"Misären gråter inte, misären har ingen röst. Misären lider, men lider i det tysta. Misären gör inte uppror."  

Ryszard Kapuscinski, ur Reporterns självporträtt, översättning Anders Bodegård.

När jag blickar ut i världen ser jag att misären inte förmår människor att "lyfta sig i håret". Är det därför Afrikas länder fortfarande består av urfattiga massor och stenrika, korrumperade tjuvar till elit? Är det därför kastsystemet i Indien fungerar så effektivt? I Reporterns självporträtt läser jag: "Om du är en fattig lantbrukare i någon avsides indisk by, så finns det inget hopp för dig. Människor vet mycket väl att det är så. De vet det sedan urminnes tider."

Är det därför han anser att det behövs "någon som talar i deras sak"? Men det har ju gjorts, gång på gång, i olika epoker. Afrika har haft sina "befrielserörelser", Indien har haft sina legendariska folkledare. Man behöver väl inte påminna om Gandhis gärning?

Det obefintliga upproret är en global företeelse. I våra västerländska nationer yttrar den sig som trohet mot den politiska klassen och det parlamentariska "valet".  Är dagens val i Tyskland en form av uppror? Nej, det tror jag inte, det är snarare en "opinionsyttring", lika meningslös som alla andra i vår tid.

Det finns ingen anledning att tro att det inställda upproret är ett tredje världen-fenomen, särskilt inte som den tredje världen är borta för alltid. Den kunde man möjligen hävda hade en framtid, från 1950-talet och framåt. Nu är världen så hopskruvad, att inga begrepp och inga frihetsuppfattningar kan förvandla nationer och kontinenter till något annat än det de är, "misären gör inte uppror". Inte heller här och nu.