En tid för skrivande och isolering

Foto: Astrid Nydahl

"Nu trummar regnet mot fönstret och flickorna gör sig i ordning för natten (...) vårt liv går vidare, fullt av charm och i Guds beskydd. Världen runt omkring som inte tränger in till oss blir bara mer och mer kaotisk och vanvettig (...) Det är en tid för romanskrivande och isolering." (Mircea Cartarescu i dagboken den 6 juni 1994, i översättning av Inger Johansson) 

Så formulerades tanken för mig igen när jag för två nätter sedan började läsa Cartarescus dagbok (Bonniers Panache, 2011). Jag finner hans romaner oerhört svårlästa, men dagboken öppnade sig genast som en samtalspartner, en röst i den annars alldeles tysta natten. Jag följer med honom, både fysiskt och intellektuellt. Det är verkligen en tid "för romanskrivande och isolering".

Tankarna om isolering förstärks när jag läser Lars Åbergs text "Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin". Läs gärna hela, här bara ett smakprov från en konferens där "vänstern" visar var den står:

"Utanför konferenslokalen stod en barbröstad demonstrant, Aliaa Elmahdy, som dödshotad tvingats fly från hemlandet Egypten, med skylten ”Hijab är sexism, inte antirasism”. Hon möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet. Deras uppfattning är att västerlänningar sitter fast i strukturer som gör dem till förtryckare medan de själva är handlande subjekt som väljer sin uniformering.

Så där fick vi svaret på undringarna kring hijaben som politiskt motstånd. Kvinnornas val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka hela samhället."