Vittneslitteratur

Foto: Astrid Nydahl

I december 2001 höll Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, en föreläsning. Han sa bland annat att ögonvittnenas böcker måste betraktas som ”vittneslitteratur” men att den faktiska och fysiska närvaron i de miljöer där folkmorden begicks också kan störa minnet och påverka denna litteratur negativt:

"Knytningen till verkliga händelser ger den dessutom en självklar laddning. Men skenet till trots handlar det om en svår genre, både till form och funktion. Misslyckandena är fler än triumferna. Problemet är att istället för en förening av det bästa ur två skilda litterära världar, får vi många gånger en förening av det sämsta. Resultatet blir då något som varken fungerar som källa eller som litteratur. Sanningskravet förvrider den litterära formen, samtidigt som den litterära formen förvrider vittnesbörden.”

Jag läser nästan varje vecka vittneslitteratur. Och jag skriver på en bok om den, där jag vidgar begreppet till att också gälla all den litteratur som i Europa skrevs utanför lägren, som samtida vittnesmål om samhällen i djupaste förfall.