Jean-Noël Pancrazi: Berget (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pia Samuelsson)

Jean-Noël Pancrazi heter författaren. Han föddes 1949. Algeriet var i alla avseenden hans hemland. Men ett barn kan inte förstå innebörden av att egentligen tillhöra kolonisatörernas krets annat än brutalt och konkret. Den grymmaste av alla handlingar äger rum i Jean-Noël Pancrazis barndom. Han vet vad som hänt. Han bär bilderna med sig resten av livet.

Att vara en av alla dessa som så småningom tvingas till Frankrike blir en annan av hans tunga erfarenheter. Algeriet som ett land han, trots barndomen, inte längre har någon rätt att vistas i eller kalla sitt. Och att se hur omvärlden helt missförstår dessa människor, när de tror att kolonisatörer är isterbukar med uppassare i främmande lan när de i själva verket är hårt arbetande människor i fattiga miljöer. Den insikten har många berättat om. Inte minst Albert Camus. Och i Jean-Noël Pancrazi ser jag en ny värdig berättare i ämnet. Hans lilla bok Berget är oerhört vackert skriven, närmast poetisk i sin ton, men den är till sin karaktär självbiografisk. Det han här berättar har han burit med sig ett helt liv. När han skriver ner minnet är det som om varje liten doft, smak, färg och miljö framkallas i tydliga bilder. Det blir en berättelse som rymmer mycket smärta, men också en saknad som varje barn och vuxen kan känna igen sig i.