Döden, dårskapen och dhimmi

Foto: Astrid Nydahl

Bara ett folk drabbat av dårskap går frivilligt in i rollen som dhimmi-folk. Det är ingen tillfällighet att "de snälla och dumma svenskarna" spelar den rollen. Av rädsla för att stöta sig med grannen, kontorschefen eller barnens lärare går svensken in i en tystnad av klassiskt slag. Vi känner den sedan länge som den knutna näven i fickan. Där har den aldrig gjort någon nytta, och den gör det inte heller nu. Den snälle svensken svär över politikerna men ställer sig vart fjärde år lika snällt i kön i till avräkningsbåsen. När det totala kaoset drabbat barnomsorgen, skolorna, sjukvården, åldringsvården, infrastrukturen och de facto ätit sig in i minsta lilla svenska by - inte ens då ser vi annat än snällhet. Den enda revolt som kan spåras är löjliga svar i opinionsmätningar. Som om det skulle förändra någonting. Att gå i döden som dhimmi är det dummaste man kan tänka sig. Att bli berövad livet som dhimmi är möjligen bara snäppet dummare. Men man skördar det man sår. Och det är alldeles uppenbart att skördetiden börjat redan i januari.