Från sjukbädden

Foto: Astrid Nydahl

Det råder undantagstillstånd i huset. Det är något vinteraktigt och obehagligt som nu däckar mig på tredje dygnet. Allt sängliggande är en fördel: jag reflekterar och funderar, och ur det kommer alltid något gott. Återkommer när hälsan gjort det.

Pyjamasklädd på stan? Brittiska exempel på normlöshet

Brevet som skickades till föräldrarna i måndags

Första gången jag stötte på fenomenet var i en bok av Theodor Dalrymple: han tog det som ett, bland många andra, exempel på hur det brittiska samhället krackelerar. Vanlig hyfs och artighet, dessa ädla traditioner som alltid kännetecknat britterna, håller på att bytas mot ett normlöst, slappt och näst intill trash-präglat beteende. Det är bara att resa runt några veckor i landet så får man många och förfärande exempel på hur detta förfall ser ut. Nå, nu handlar det alltså om att föräldrar skjutsar sina barn till skolan klädda i pyjamas och morgontofflor. Och nej, det är inget skämt. The Guardian skriver:

A primary school headteacher says she has been bombarded with supportive messages after writing to parents asking them to wash in the morning and to stop dropping off their children in their pyjamas. Kate Chisholm, head of Skerne Park Academy in Darlington, made the appeal after noticing an increase in parents wearing pyjamas at the school gates and even at Christmas performances.

"I just thought, can I condone this? It’s all very well having the right to do what you want, but we’re trying to raise standards in the school. We want children to know what it’s like in the outside world. I thought I’ve got to say something, so I did,” she told the Guardian on Wednesday.

Daily Mail väljer att lyfta fram en vägrande mamma, som med sitt infantila beteende snarare framställs som en "rebell" eller frihetskämpe:

But today parent Karen Routh, 49, from Darlington, defied the head's recent letter and attended the school in red pyjamas decorated with snowflakes. 

Det förhåller sig alltid så i dagens västvärld: frihet betraktas som en synonym med gränslöshet. Rättigheter går alltid före skyldigheter. Individen står alltid före det samhälleliga. Förändringar som är dåliga och skadliga hyllas i samma utsträckning som de positiva. Det är en utveckling som pågått länge och som bidrar till att undergräva det som kunde kallas civiliserat beteende och uppförande. Om västerlänningen tycker att man ska visa sig ute bland folk i pyjamas, och ingen protesterar mot det, ja då blir det den nya normen. Liksom de hängande jeansen som visar kalsongerna blivit norm, eller de vuxna männen som klär sig i shorts, tennisskor och keps blivit var mans förebild. Varje samhälles pågående utveckling visar sig i hur vi klär oss, beter oss och för oss. Vuxenvärlden har som bekant kapitulerat för det infantila där tonåringen är ideal och dröm. Britternas pyjamasdekadans lär inte sluta med Kate Chisholms brev. Men hennes initiativ visar än en gång att det finns människor som vägrar krav- och normlösheten i skolan.

***

Möllevången, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Och när vi nu ändå talar om skolan kanske en liten titt på situationen i Malmö är på sin plats.

Inom fyra år behöver Malmö bygga 36 nya grundskolor och anställa 3000 nya lärare. Malmös grundskolor beräknas nämligen behöva ta emot 8400 nya elever till 2019. Regeringen har anslagit 350 miljoner kronor till Malmö stad för att täcka extrakostnader kring flyktingmottagande.

Det är Sydsvenskan som rapporterar om att man "flaggar för krisläge två". Varför gör man det?

Grundskolenämndens ordförande, kommunalrådet Anders Rubin (S), konstaterar att nämndernas önskningar är större än de pengar regeringen hittills har anslagit. – 350 miljoner kronor är potten i den nya budget kommunfullmäktige ska ta. Men när vi summerar önskemålen från alla nämnder kommer vi upp i 580 miljoner kronor eller något liknande, säger han. Malmö stad stöter på för att få mer pengar från staten. Svaret har hittills varit ett tydligt nej.

Problematiken kan beskrivas på olika sätt. Den här gången tycker jag att den blir väldigt påtagligt och konkret beskriven. Malmö har helt enkelt inga pengar till den väldiga inströmningen, som ibland maskeras bakom ordet "befolkningsökningen". Men resten av Sverige och resten av Europa förväntar sig att Malmö fortsätter att spela denna roll. Det är bedrövligt att se det ske.

Döden, dårskapen och dhimmi

Foto: Astrid Nydahl

Bara ett folk drabbat av dårskap går frivilligt in i rollen som dhimmi-folk. Det är ingen tillfällighet att "de snälla och dumma svenskarna" spelar den rollen. Av rädsla för att stöta sig med grannen, kontorschefen eller barnens lärare går svensken in i en tystnad av klassiskt slag. Vi känner den sedan länge som den knutna näven i fickan. Där har den aldrig gjort någon nytta, och den gör det inte heller nu. Den snälle svensken svär över politikerna men ställer sig vart fjärde år lika snällt i kön i till avräkningsbåsen. När det totala kaoset drabbat barnomsorgen, skolorna, sjukvården, åldringsvården, infrastrukturen och de facto ätit sig in i minsta lilla svenska by - inte ens då ser vi annat än snällhet. Den enda revolt som kan spåras är löjliga svar i opinionsmätningar. Som om det skulle förändra någonting. Att gå i döden som dhimmi är det dummaste man kan tänka sig. Att bli berövad livet som dhimmi är möjligen bara snäppet dummare. Men man skördar det man sår. Och det är alldeles uppenbart att skördetiden börjat redan i januari.

"Vänlighet" kontra det totalitära

Foto: Astrid Nydahl

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.

De stora förbrytelserna - och alla de skenbart små

Foto: Astrid Nydahl

”Ju mer europeiskt en människa hade levt i Europa, desto hårdare träffades hon av näven som slog sönder Europa.” (Stefan Zweig)

Att leva i skuggan av de stora förbrytelserna - ger det ett särskilt slags förpliktelser? Och kan dessa i så fall sägas peka framåt, eller ska de uppehålla sig i de redan begångna brottens kuriositeter?

Folkmordens århundrade - nittonhundratalet - ställde oss inför frågor som måste bäras vidare in i det nya århundradet. Det råder ingen brist på frågor att försöka besvara. De dagliga utbrotten av besinningslöst våld i vårt eget land. De importerade konflikterna. Sammandrabbningarna mellan civilisationer vi borde ha sluppit. De pågående krigen. De allt mörkare hoten.

Tommy Robinson: Enemy of the State

Tommy Robinson, Köpenhamn 23 januari. Foto: Steen R./ Snaphanen.dk

Den förre EDL-ledaren Tommy Robinson har utgivit en självbiografisk bok där han berättar om sin roll i anti-islamismens olika brittiska grupperingar. Man behöver varken gilla eller ogilla honom för att förstå att boken han skrivit har betydelse för förståelsen av hur folk i England ser på de allt mer förekommande islamistiska nästena i muslimska bostadskvarter och hela stadsdelar. Boken han skrivit heter Enemy of the State. När Robinson hoppade av som ledare för EDL chockade han sina anhängare när han framträdde på en presskonferens tillsammans med två företrädare för muslimska Quilliam Foundation. Hade företrädarna för denna organisation lyckats ”omvända” Robinson? Vad hade skett bakom kulisserna? Flera avsnitt i boken berättar om dessa händelser och britternas - och särskilt då de styrande organens - attityder till invandringsrelaterad brottslighet, såväl som till islam och islamism:

”The problem this country has isn’t just the amount of crime or the depravity of it, but the religious, ethnic and cultural identity of who’s behind so much of it. That common thread in the vast majority of these disturbing cases is what makes the authorities squirm, no matter how much they protest or try to pretend otherwise. Even after Rochdale and Rotherham and Oxford, and now Aylesbury and God-knows how many other instances just waiting to be uncovered, there’s still an institutional unwillingness to confront who is doing this and why. Shutting me up isn’t going to make a damned difference to that painful truth. But it would make Quilliam’s life a little bit easier if I didn’t contribute to the exposing of it.

I told Maajid and Iqbal that I would make a decision by the time I got off licence about what my future was, but that I still didn’t see people facing up to the big issues, not even after the Charlie Hebdo massacre. And that was before the Dewsbury kid Talha Asmal blew himself up in Iraq fighting for ISIS, before a maniac went on the rampage with an AK47 on a Tunisian tourist beach, before Paris. Nothing we’re currently doing seems to be working, does it?”

Robinson förstår att Quilliam Foundation och de två företrädarna Maajid och Iqbal ser ett stort pr-värde i om de så att säga tar honom under sina vingar. Men Robinson är mest upptagen av hur problematiken växer och han förvånas över att massakrerna och andra händelser i Frankrike, Tunisien och andra ställen, liksom de avslöjade stora groomingskandalerna inte i nämnvärd omfattning förändrat britternas attityder.

Och så tar han upp en viktig aspekt. Robinson själv är en arbetarklasskille. Han är lätt att stämpla och tala illa om. Men Douglas Murray som säger samma sak vinner respekt. Orsak? Robinson tvekar inte: Murray talar inte den engelska Robinson gör, han identifieras bums som medelklass och anklagas därför inte för att vara rasist eller högerextrem.

”The only person I see regularly speaking the truth directly to middle England is the social commentator Douglas Murray. I think he’s speaking for the vast majority of people, but he doesn’t get accused of being a racist or a right wing thug like me. Then again, he’s not a working class white lad from Luton, with an accent like mine. It makes a world of difference, it really does. Lads like me march and we’re thugs. Middle class tweedies march and the nation is speaking. I think it might be too late by the time the British people get off their complacent arses. Too busy catching up on the latest Sky Atlantic box set.

Every day mainstream media commentators debate the best way to de-radicalise the would-be murderers coming back from ISIS, while I’m sat knowing that these trained killers are going to come back from Syria with orders to find me! Meanwhile the suits and Guardian sweethearts talk about welcoming them home and ‘curing’ them as if they’d caught the flu. Brilliant. Absolutely brilliant.”

Det finns en stor uppriktighet i det Robinson skriver. Hans bok är mer än 300 sidor tjock. Vill man läsa hela går den förstås att beställa på brittiska Amazon, eller direkt från Robinsons hemsida på nätet.

Uppdatering: här finns nu den intervju som gjordes med Robinson i lördags.