Ur Långsamhetens nej

Jag är lika uppgiven nu som när jag gick till sängs i natt. Men jag inser att man nog inte behöver orda så mycket ens om det. Därför lägger jag nu ut ett kort stycke från inledning till min bok Långsamhetens nej, som utkom 2010 (Tusculum förlag, Enhörna). Inser att det bara är långsamheten (och allt som hör ihop med den) som kan fungera som motkraft. Det finns nästan inte en plätt kvar där man kan gömma sig. Men man kan vårda de små ställen och stunder då paniken inte stegrar sig i bröstkorgen. 

Foto: Astrid Nydahl

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri. Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att ”en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge”. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi ”måste” gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: 

”Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.”